Undersökningen jag gjorde igår har inte oväntat fått mig att tänka lite extra på mamma. Och på sjukdomen som ryckte bort henne från det här livet alldeles för tidigt. Jag bläddrade tillbaka i bloggen och fann det här inlägget som jag skrev i augusti 2008, ett år efter mammas bortgång. Jag kan inte låta bli att publicera det igen, för det rymmer en viktig insikt. Ös på med kärlek, hörni:
Igår började jag titta på Big love från början. TV-serien som var min trogna följeslagare, min tröst och mitt tidsfördriv under den helt igenom absurda sensommaren för ett år sedan. Den följde mig genom sorgen och försöken att förstå att min älskade mamma faktiskt var borta för alltid, och att hon aldrig skulle få träffa sitt fjärde barnbarn. Genom graviditetens sista veckor, så långa och tunga och samtidigt så fyllda av förväntan. Genom det totala känslokaos som stormade i mig då. Och självklart kommer känslorna tillbaka så fort Beach boys börjar sjunga signaturmelodin. Med ens minns varje fiber i kropp hur det var.
Tankarna på mamma har den sista tiden handlat mycket om hur ensam man är när man dör, när man sakta tynar bort och försvinner så som mamma gjorde. Hur man trots kärleksfulla ord, smekande svala händer och kall rabarbersaft måste möta smärtan och döden så skoningslöst ensam. I resan mot döden passerar man också ett tillfälle då alla tröstande ord om kärlek förlorar sin mening. Jo, jag tror faktiskt att det är så. Kanske är det inte ens så hemskt som det låter.
Någon av de sista dagarna vid mammas säng på lasarettet i Enköping, sade jag - Jag älskar dig så, mamma. - Ja, och vad ska jag göra med det då? sade hon, min kära mamma. Och visst, precis så var det ju. Ingen kärlek i världen kunde förändra det som var på väg att hända.
Jag hade en del föreställningar om sjukdom och död, innan den drabbade mamma. Förstås. En del naiva bilder av hur det är att vaka vid en dödsbädd: om dödssjuka som trots sina plågor ger sina anhöriga livsråd och fyller dem med styrka. Om ett sista förtroligt samtal som skänker båda parter ro och styrka. Och så kan det säkert vara. Så är det. Också. Men så var det inte på slutet. Inte då. När mamma tänkte på barnbarnet som skulle komma, så sade hon bara till mig Åh, hur ska du orka?. Visst kan jag önska att hon i stället hade tagit mig i handen och sagt Det kommer att gå bra. Barnet blir en tröst. Du är stark. Men mamma kunde inte göra annat just då än att uttrycka sina egna känslor och rädslor. Där fanns ingen kraft kvar att stärka sin dotter med. All fernissa var borta, och ingen kan begära att hon där och då skulle orka något annat.
Så säg det ni vill säga till varandra. Vänta inte. Gör det nu. Och ös på med kärlek.
Mitt i alla tankar om döden läste jag Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten. Och jag blev djupt berörd. Den beskriver allt det där jag nu har förstått och lärt mig om döendet. Den beskriver min upplevelse så väl. Och även om jag inte vet något om mammas egen upplevelse, så känns hans beskrivning av döendeprocessen helt sann. Och språket sen, språket är magiskt.
5 kommentarer:
Tack för en fin, men smärtsam påminnelse.
Du läste boken sen? Jag vill minnas att jag bloggade om den och att du berättade att du planerade läsa den men drog på det, av förklarliga anledningar. Den är så fin, boken. Dina tankar också.
Kram.
Det är smärtsamt att tänka på att föräldrarna ska dö, men ofrånkomligen kommer jag förr eller senare tvingas uppleva det. Tack för en mycket tänkvärd återbloggning.
Anna: Ja, jag läste den. Efter viss vånda. Den är fantastisk. Jag är glad att jag läste den.
Annika: Tack. Ja, det känns fortfarande overkligt att mamma är borta. Hon var inte ens särskilt gammal. Konstigt.
ÅÅ vad fint. Och jag förstår precis. Jag tror jag ska läsa boken!
Jag kan också känna samma oro som du av att drabbas av samma eländessjukdom som mamma. Och den enda trösten är att om - så upptäcks det troligen fortáre. ja, inget vet vi utom att vi alla ska dö en gång. Det enda som är lönt att önska sig är lite mer tid.
Mamac: Gör det. Den är oerhört, oerhört bra.
Skicka en kommentar