Jag ger det ett år

Det här nya jobbet jag har. Det är bra. Det är spännande. Det är utmanande.

Och ändå...

Jag vet inte vad det är, men jag får inte riktigt kläm på det. Jag vet vad jag ska göra, men det är ändå abstrakt. Det glider liksom undan. Jag kommer liksom inte in, inte till, inte igång. Det är så trögt.

- Det är helt naturligt. Du har bara jobbat i en månad. Ge det lite tid.

Så säger min kloka make. Och han har förstås rätt. Jag ska jobba med långsiktiga frågor. Det tar tid. Måste få ta tid. Jag måste lära känna organisationen, kulturen, cheferna. Bygga relationer. Knyta kontakter. Planera. Så särskilt många konkreta resultat av mitt arbete har jag inte sett än, och det är naturligt. Antar jag. Men det tär på en duktig flicka som jag. Jag vill bevisa att jag kan! Jag vill få feedback! Jag vill känna mig bra!

Och det gör jag inte. Jag känner mig otillräcklig, passiv och osäker. Och när jag hamnar i den där känslan, då prokrastinerar jag. Och så snurrar den onda cirkeln igång.

Jag måste verkligen komma tillrätta med det här. Det är ett sånt slöseri med energi. Med potential. Med glädje.

Men vet ni. Det är lite skönt med vardag igen, trots allt. För det är nu det gäller. Nu ska jag ge järnet. Och blir det inte bra, det här jobbet, då måste jag tänka om, och tänka till. På riktigt.