Förra årets loppisfyndade vimpel fick äntligen komma ut och lufta sig, nationaldagen till ära. Själv har jag inte direkt haft flaggan i topp idag, trots finaste juniväder. Den där tröttheten, den där huvudvärken, trycket över bröstet och ångesten som lurar under ytan. Jag fattar inte vad det är. Jag kan vara hur glad som helst, nöjd på nya jobbet eller alldeles varm av kärlek till min familj. Och samtidigt vill jag bara gråta. Inte hela tiden, men tillräckligt ofta för att det ska vara för ofta. Och så vill jag bara sova. Nästan jämt, faktiskt.
