Syskonkärlek

Storebror var hemma med feber idag. Och oj vad han längtade efter sin lillasyster. Glädjen var stor när hon äntligen kom hem från dagis. Då lektes det skola. Kärleken mellan dem är så stark, så påtaglig. Det är härligt att se.

Det smärtar mig

Läser att Jarl Alfredius har gått bort. Och det berör mig så starkt. Han fick 66 år innan cancern tog hans liv. Min älskade mamma hade precis fyllt 66 år när hon fick diagnosen tarmcancer. Fjorton månader senare var hon borta. Jag kan fortfarande inte fatta att det gick så fort. En månad efter hennes död föddes lillasyster, som nu är ett och ett halvt år och som aldrig fick träffa sin mormor. Å, det kan göra mig så ARG.

Fan, fan, fan.

Börjat twittra än?

Jag har shoppat, förresten

Den här klänningen tänkte jag vara lite sådär sommarljuv i framöver:



Finns på Åhléns. Och är mycket finare i verkligheten.

Update: Ja, verkligen mycket finare! Inte så... välstruken? Inte så... lång? Inte så... snäll? Jag får väl köra en dagens outfit när värmen väl kommer, så att ni får se.

Dagens citat

"Nya undersökningar presenterade hemsk statistik om i stort sett allting. Allt tydde på att det inte gick så bra för oss. Det rådde ett dystert samförstånd bland forskarna. Psykologer intervjuades. Skador hade "åsamkats" folk av "okunskap". Man "fruktade att misstag hade begåtts". Risker hade "underskattats". Situationer hade "förvärrats". Grymheten var på frammarsch och det fanns inget någon kunde göra åt det. Allmänheten var förbryllad, men brydde sig inte. Opublicerade studier tydde på att vi alla skulle få betala priset. Vetenskapsmän tog till sig informationen och kom till slutsatsen att vi borde vara djupt oroade. Ingen visste längre vilka beteenden som var normala och vissa tyckte att det på sätt och vis var en fördel. Och ingen protesterade. Ingen ifrågasatte någonting. De flesta människors liv badade i ångest. Alla var besatta av sin skräck. Vansinnet vibrerade överallt. Femtio års forskning stödde slutsatserna. Problemen illustrerades av diagram - cirklar och hexagoner och fyrkanter med olika segment i ljusgrönt, lila och grått. Men det mest oroande var de vaga tecknen på att inget kunde vända trenden till något positivt. Man kunde inte undgå att bli både skrämd och fascinerad. När man läste de här artiklarna fick man en känsla av att det kanske inte var så viktigt i långa loppet om mänskligheten överlevde. Vårt öde var beseglat. Vi förtjänade det. Jag var så trött."

Ur Lunar Park.

Här är han briljant, Bret Easton Ellis. Precis sådär kan det kännas man läser morgontidningen vid frukostbordet. Och jag tror det är just den här känslan som får Nisse Simonson att rekommendera att vi ibland, bara ibland och utan att bli verklighetsfrånvända, byter tidningen mot en bra bok.

Feel bad

Säga vad man vill om Bret Easton Ellis. Hans böcker är väl inte direkt den typen av feel good-litteratur som Nisse Simonson förespråkar. Men oj vad fort tunnelbaneresan till jobbet går när man har Lunar Park som resesällskap!

Kajsa har läst: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Det är bra att tänka positivt. Det vet vi väl alla. Egentligen. Och ändå är det så svårt ibland. Och de allra mest högljudda och klämkäcka uppmaningarna om att tänka positivt kan få mig att rygga tillbaka. Det kan bli "jajamensan, foten i kläm" in absurdum, liksom.

Trots min något skeptiska inställning, så har jag just läst en bok på temat tankens kraft: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? av Nisse Simonson. Och han lyckades faktiskt finta bort cynikern i mig: den här boken gjorde avtryck.

Låt mig först klargöra att det handlar om en bagatell: boken är kort, lättläst och enkel att ta till sig. Men den stannar kvar. Nisse lyckas förmedla känslan av att det faktiskt är lätt att börja tänka mer positivt. Att vi alla kan skapa oss en lite bättre tillvaro, med enkla medel. Jag har återkommit till boken i mina tankar många gånger sedan jag läste den för någon månad sedan. Och vet ni: jag tänker faktiskt annorlunda idag. Jag är medveten om mina tankemönster och jag väljer att tänka mer positivt. Gudarna ska veta att jag har försökt förut. Men något gör att jag lyckas den här gången. Till och med maken har märkt det!

Boken är bäst i början. Då vilar den tungt på vetenskaplig grund. Mot slutet utgår den mer och mer från författarens egna värderingar. Och då känns den ärligt talat lite... mossig. Är det till exempel nödvändigtvis så att sociala kontakter via nätet är så mycket sämre än dem i verkliga livet? Och jag är helt med på hans tankar om att vi inte kan shoppa oss lyckliga. Men när Nisse moraliserar över kvinnors väskshopping samtidigt som han pratar lyriskt om sina egna teknologiska lyxprodukter, ja då luktar det lite unket av gamla könsroller. Det är uppenbarligen skillnad på shopping och shopping.

Men låt er nu inte avskräckas av detta, utan lyd min uppmaning: läs!

Basta!

Nej hörni! Nu får det vara slut med detta försummande av bloggen.

En sak i taget

Alldeles nyss stod jag i badrummet och borstade tänderna, torkade bort imman från spegeln, smorde in ansiktet och hoppade i myskläderna. Och samtidigt som jag gjorde allt det här, ögnade jag hastigt igenom inledningen till Åsa Nilsonnes bok om mindfulness, som låg uppslagen på badrumshyllan.

Sen insåg jag: det är nog inte så man ska läsa just denna bok.

Dinosaurier

Ingen kan anklaga vår IT-enhet för att vara några early adopters. Se här vilken diskret liten pik jag får när jag läser Svenska Dagbladet på jobbet:

Tio minus. Och ingen veckomatsedel.

Men det finns ljusglimtar:

Att ha en make som frivilligt erbjuder sig att stryka min skrynkligaste och allra mest svårstrukna klänning så att jag kan vara fin på jobbet. Jag hatar att stryka.

Att få en stor, stor bukett vackra tulpaner till jobbet, skickade av allra käraste syster min.

Att vända tillbaka för att leta efter ett tappat, sprillans nytt, SL-kort på väg till tunnelbanan, och faktiskt hitta det ett par hundra meter bort.

Att jag har en kopp nybryggt Darjeeling, en halv grape och två grova mackor med grevéost bredvid mig på skrivbordet.

Och så alla era kommentarer på mitt förra mejl. Tack och kram till er allihop!

Hur gör man?

Nu är det två månader sedan maken började jobba igen. Således ägnar vi våra dagar åt att lägga det omtalade vardagspusslet. Och det är så svårt. Så svårt! Så mycket svårare än jag trodde. En del dagar känns det faktiskt på riktigt som att jag ska gå under. Dränkas, svepas iväg i någon slags mörk flod av krav, måsten och att göra-listor.

Hur hinner man? Hur orkar man? Hur hittar man glädjen och sin egen vilja, sin egen riktning, i allt det där som man ska/måste/vill/borde göra? Just nu har jag ingen aning. Säg veckomatsedel och jag börjar gråta.

Jomen tjena

Efter tredje omgången vinterkräk borde man kanske ha lärt sig att det är en jättebra idé att äta mat som är snäll mot magen i några dagar medan man frisknar till.

Ett gräddigt mos, en smörsås och en pannacotta på det är inte, jag upprepar inte, en jättebra idé. Addera två glas vitt vin och du har en jättedålig idé.

Gissa vem som låg och vred sig i kramper hela natten till söndagen? Jag förväntar mig ingen sympati, är man så dum som jag så får man nog faktiskt skylla sig själv.

Livsandarna återvänder!

Och det ska firas med en riktigt god lördagmiddag. Vad tror ni om halstrad röding med pepparrotssmörsås, potatis- och jordärtskockspuré och rödbetor, och till dessert pannacotta med hjortrongelé?

Jag tror det blir finfint.

Vinterkräket strikes again

16.10: Jag börjar må illa.
16:35: Maken ringer från jobbet och meddelar att han känner sig risig.
17:30: Lillasyster är lös i magen.
18:50: Storebror klagar över att han har jätteont i magen.
19:26: Jag ringer maken som meddelar att han måste hoppa av t-banan för att kräkas.

Frågor på det?