Så låter det från storebror minst ett par gånger om dagen nu för tiden. Det kan handla om sådant som att ta bort tallriken från bordet, ställa sina skor i hallen eller hämta en leksak där man själv lämnat den.
Storebror. Han är sex år och vår egen lilla tonåring.
Hans känslor svallar häftigare än den galnaste berg och dal-bana. Från glädje till intensiv ilska på tre röda sekunder, från kramar till en bortvänd kind; känslorna flammar i hela hans varelse starkare än den värsta solstorm.
Den kryddiga korven och såsen som under glada tillrop slukades till middag igår passade inte till lunch idag. Plötsligt var den det äckligaste han någonsin sett, och såsen såg faktiskt inte likadan ut som igår. Det slutade med två tuggor korv och en dubbelmacka. Av fel sorts bröd. Jag vägrar göra våra måltider till slagfält.
Du är dum mamma, säger han. Hela tiden. Om han råkar snubbla, om en kompis inte är hemma när han vill leka, om jackan inte går att knäppa. Du är dum mamma.
Fem gånger mer positiv uppmärksamhet än kritik, fem gånger mer uppmärksamhet än kritik upprepar jag tyst för mig själv, gång på gång. Och så andas jag.
2 kommentarer:
Eh, ja.
Har en likadan här hemma.
Tackar högre makter över att skolan börjar imorgon. Pust.
Tjockalocka: Ah, skola. Dagis. Jobb. Eller jobb förresten, näe jag vill ha ett nytt!
Skicka en kommentar