Almedalen nästa!

Ikväll är det jag som tar färjan till Visby för fyra dagar Almedalsvecka. Mycket jobb, lite mingel och antagligen inget bloggande. Men trevligt ska det bli.

Vi ses!

Update: Och vet ni, jag är så galet somrig att jag inte ens tar med mig en jacka. Tror ni att jag kommer att ångra mig?

Radhustankar goes skönhetsblogg

Det finns en doft som slår allt annat (förutom, förstås, doften av mina två rufsiga lintottar till ungar). Och det är doften av huile prodigieuse or, den guldskimrande kroppsoljan från Nuxe. Den doftar sand, strand, lugn, ro och semester. Att den ger huden en skimrande lyster är bara en bonus. Det är doften jag vill åt.

Förutom att doften är god i största allmänhet, så tar den mig tillbaka till första gången jag använde den. Då var jag på bröllopsresa. Här:

Tänk vilka minnen en doft kan framkalla.

Stilstudie

Hoppsan, jag vet inte vad som hände. Det var tydligen dags för en bloggpaus. Men nu är jag tillbaka, och jag går ut hårt genom att bjuda er på en stilstudie från det allmänna midsommarfirandet ute på ön i Roslagen:

Hur många stilpoäng får han, den unge mannen? Som för övrigt är lyckligt ovetande om detta fotos existens. Och nej, han tillhörde inte just vårt festsällskap.

(Jag vill för övrigt tacka min svåger som agerade smygfotograf...)

RIP Haddock

Har jag berättat för er om Haddock? Vår goa, fina, rufsiga dvärgschnauzer som bara var sex år när vi var tvungna att avliva honom på grund av en njursjukdom. Det är fyra år sedan nu.

Jag har en sak att erkänna när det gäller Haddock. En kanske lite makaber sak.

Det är nämligen så att det som finns kvar av honom fortfarande står på en hylla i vår klädkammare. Helknäppt, jag vet. Men alltså, vad GÖR man med askan av sin älskade hund? När han dog bodde vi i lägenhet, så det fanns ingen trädgård att sprida den i. Och att strö ut den i Tornparken i Sumpan kändes väl inte helt OK.

Vår plan, i alla dessa år, har varit att ta med urnan till landet och sprida askan där, kanske på hans favoritäng med alla sorkhålen. Det är bara det att vi alltid glömmer Haddock hemma när vi åker till landet.

Men nu, mina vänner, nu är han nedpackad.
Vila i frid, Haddock!


Bildbeviset.

Gräsligt dumt, eller?

Jag börjar fundera på om jag är lite smådum som betalar dyra pengar för ett gäng gräsplantor till trädgårdsprojektet på framsidan. Det är förvisso ett mycket vackert gräs. Men ändå, vad katten, det är gräs vi talar om.

(Bilden på gräset ifråga - tuvtåtel - har jag lånat från odla.nu.)

Men herregud

Nu skulle jag i och för sig aldrig komma på tanken att rösta på KD, men till alla er som gjorde det och kryssade Alf i stället för Ella vill jag, efter att ha läst det här rikta ett stort tack. Maken till iskallt, oempatiskt dravel var det länge sedan jag läste. Och snacka om att rikta sin energi åt fel håll.

Sista barnet i skogen?

Läste en bokrecension härom veckan. Och den har inte lämnat mina tankar sedan dess. Boken, Last child in the woods, är en "larmrapport om den miljöförstörda nutidsmänniskan" enligt recensenten. I boken hävdas bland annat att naturen blir alltmer avlägsen och obegriplig för oss människor, och inte minst för våra barn. Alla miljölarm gör att vi förknippar naturen med undergång och hot, och därför föredrar att stanna inomhus. Författaren, som är amerikan, menar att den spontana utomhusleken i princip har kriminaliserats. I många amerikanska villaområden är det förbjudet att klättra i träd, bygga kojor och röra sig fritt i grönområdena.

Jag ryser vid tanken och hoppas att det är en trend som inte tar sig över Atlanten. Min egen kärlek till naturen har funnits där sedan barnsben. Jag har fantastiska minnen från min barndoms somrar i Värmland där jag fångade små glänsande grodor och lät dem simma ikapp i den porlande bäcken i skogsbrynet nedanför huset, paddlade kanot i Fryken och spanade älg på kalhyggena. Mina föräldrar älskade att plocka svamp och bär, och jag har tillbringat många söndagar sittandes på en tuva i skogen, medan mina föräldrar effektivt rensade tuvorna i skogen på blåbär, lingon eller hjortron, ibland utom synhåll men alltid inom hörhåll. Det var alltid lika spännande.

För mig är naturen, och inte minst skogen, en skattgömma. Det finns alltid något nytt att upptäcka bakom nästa krokiga tall. Och oavsett hur deppig, ledsen eller arg jag är innan jag ger mig ut, så mår jag bättre när jag kommer ut i naturen.

Den här kärleken vill jag förstås förmedla till mina barn. Och hittills verkar jag ha lyckats ganska bra. Storebror är just nu inne i en period av intensiva känslostormar. När det stormar som värst är det ganska jobbigt, både för storebror och för oss andra i familjen. Men det finns en mirakelkur. Utflykter i naturen. Det är en snudd på mirakulös medicin. Hela han blir lättare, gladare, friare, och han blir det så fort vi ger oss ut tillsammans. Det är fantastiskt.

Så här skriver Olavi Hemmilä i sin recension:

"Ett barn kan inte utvecklas utan att knyta an till föräldrarna. Louv föreslår att individen även behöver knyta an till fysiska platser för att mogna. Denna typ av anknytning blir allt svagare i takt med det fysiska rummets utarmning. Hela IT-äventyret liknar en Aniarafärd ut i Intet. På Facebook kan man glömma de hotade fjärilsarterna tillsammans med andra som också dragit för persiennerna."

Är det så illa, hörni? Jag vill inte tro det. Nog spenderar jag en del tid på Facebook. Och bloggar gör jag ju bevisligen en del. Men måste det ena utesluta det andra? Nej. Det vill jag inte tro.

Och en sak vet jag säkert. Här i radhusområdet där jag bor, här är leken ännu vild och otyglad.

Nåja, särskilt mycket varmare är det väl inte

Mest bara blötare. Men det är hög tid att tina upp den här bloggen.

Kan inte blogga i den här kylan

Återkommer när mina fingrar har tinat upp.

Vädret igen

Idag är det inte lika kul: utan paraply och med tygskor på fötterna.

Men jag tar åtminstone inte studenten.

I klaveret

Såg ni Aktuellt idag? Vilket klavertramp han gjorde, Lennart Persson. Efter att ha avslutat ett långt inslag om den tragiska flygolyckan, valde han dessa ord att inleda nästa inslag med:

- Upp som en sol, och kanske ner som en pannkaka. Ja, så kan man beskriva Junilistans resa i svensk politik.

Men herre gud. Är det bara jag som tycker att han hade kunnat välja en annan liknelse? Så osmakligt. Helt galet.

Update: Nu vet jag att det inte bara var jag som reagerade. Vid fikat på jobbet i morse visade det sig att fler hade satt kvällstéet i vrångstrupen igår. Bu, Aktuellt.

Det här vädret

Är det inte lite mysigt ändå?
Ikväll är det jag som eldar i öppna spisen.

I väntan på mer genomtänkta inlägg (jag har ett par på gång...)

Jag har badat. I Mälaren. Tre gånger, faktiskt. Det var kallt. Och härligt. Jag har inga bevis, så ni får ta mig på orden.