Sista barnet i skogen?

Läste en bokrecension härom veckan. Och den har inte lämnat mina tankar sedan dess. Boken, Last child in the woods, är en "larmrapport om den miljöförstörda nutidsmänniskan" enligt recensenten. I boken hävdas bland annat att naturen blir alltmer avlägsen och obegriplig för oss människor, och inte minst för våra barn. Alla miljölarm gör att vi förknippar naturen med undergång och hot, och därför föredrar att stanna inomhus. Författaren, som är amerikan, menar att den spontana utomhusleken i princip har kriminaliserats. I många amerikanska villaområden är det förbjudet att klättra i träd, bygga kojor och röra sig fritt i grönområdena.

Jag ryser vid tanken och hoppas att det är en trend som inte tar sig över Atlanten. Min egen kärlek till naturen har funnits där sedan barnsben. Jag har fantastiska minnen från min barndoms somrar i Värmland där jag fångade små glänsande grodor och lät dem simma ikapp i den porlande bäcken i skogsbrynet nedanför huset, paddlade kanot i Fryken och spanade älg på kalhyggena. Mina föräldrar älskade att plocka svamp och bär, och jag har tillbringat många söndagar sittandes på en tuva i skogen, medan mina föräldrar effektivt rensade tuvorna i skogen på blåbär, lingon eller hjortron, ibland utom synhåll men alltid inom hörhåll. Det var alltid lika spännande.

För mig är naturen, och inte minst skogen, en skattgömma. Det finns alltid något nytt att upptäcka bakom nästa krokiga tall. Och oavsett hur deppig, ledsen eller arg jag är innan jag ger mig ut, så mår jag bättre när jag kommer ut i naturen.

Den här kärleken vill jag förstås förmedla till mina barn. Och hittills verkar jag ha lyckats ganska bra. Storebror är just nu inne i en period av intensiva känslostormar. När det stormar som värst är det ganska jobbigt, både för storebror och för oss andra i familjen. Men det finns en mirakelkur. Utflykter i naturen. Det är en snudd på mirakulös medicin. Hela han blir lättare, gladare, friare, och han blir det så fort vi ger oss ut tillsammans. Det är fantastiskt.

Så här skriver Olavi Hemmilä i sin recension:

"Ett barn kan inte utvecklas utan att knyta an till föräldrarna. Louv föreslår att individen även behöver knyta an till fysiska platser för att mogna. Denna typ av anknytning blir allt svagare i takt med det fysiska rummets utarmning. Hela IT-äventyret liknar en Aniarafärd ut i Intet. På Facebook kan man glömma de hotade fjärilsarterna tillsammans med andra som också dragit för persiennerna."

Är det så illa, hörni? Jag vill inte tro det. Nog spenderar jag en del tid på Facebook. Och bloggar gör jag ju bevisligen en del. Men måste det ena utesluta det andra? Nej. Det vill jag inte tro.

Och en sak vet jag säkert. Här i radhusområdet där jag bor, här är leken ännu vild och otyglad.