Recept på en fin fredagkväll

Sébastien Tellier på Spotify.
Mulderbosch i glaset.
Salsiccia, italian pork och beef and garlic på tallriken.
Lilla Stjärna väntandes på sängbordet.

Sämre kan man ha det.

Burr

Idag säger jag som Weronica:

Migrän.
Snö.
Zzzzz.
Imorgon är en annan dag.

(Förresten så såg jag nyss att det förra inlägget var mitt tusende här på bloggen. Såpass!)

Förväntan

Jag har just beställt den. Och inte nog med det. Den 17 maj ska jag hit på författarsamtal med John Ajvide Lindqvist och Kristina Lugn.

Det blir inte mycket bättre än så.

Här ska ätas korv!

Jag har ofta ambitionen att åka förbi Taylors and Jones på lunchen för att köpa korv, men hinner sällan (läs aldrig) dit. Men nu, kolla här vilken god nyhet från Vi-butiken vid jobbet:

Vilken hjälte

Igår var maken hemma från jobbet med febrig lillasyster. Förutom att pyssla om henne hann han också:

baka matbröd
rensa avloppet
sortera fem maskiner ren tvätt
dammsuga
boka in en hantverkare
fixa vårt trådlösa bredband
sortera storebrors garderob
baka maränger med barnen.

På kvällen toppade han med att intervallträna med grannen. Och sen nattade han barnen, medan jag var ute på kvällspromenad med en annan god granne.

Häpp.

Hon är ju för rar

Man ska inte tänka på sina flagor, säger allas vår Maria M.
Och det har hon ju rätt i.

Otroligt men härligt

Kollar i min kalender för nästa vecka och inser att veckan inleds med 4, fyra, jag säger f-y-r-a mötesfria dagar. Tror knappt det är sant: det har garanterat inte hänt en enda gång sen jag började jobba som informatör 1995. Fyra oskrivna blad i min kalender: fatta hur mycket jag kommer att få gjort!

Men först är det helg, och den inleder jag på trevligast tänkbara sätt med middag med mina kollegor från förra jobbet på amerikanska konsultbolaget. Vi slutade jobba ihop 2003 men träffas fortfarande regelbundet. Hur nice som helst. Och imorgon blir det middag med goda grannar. Jag tänker chèvre chaud, ossobucco och hemgjord vaniljglass med likaledes hemgjord chokladsås. På söndag måste vi på allvar börja planera hur vårt badrum ska se ut när byggfläkten slutat brumma.

Å, det är så skönt att orka vara social igen. Det första kvartalet av 2010 har gått till historien som mitt mest asociala någonsin. När jag mådde som sämst orkade jag verkligen inte göra något annat än att ligga på soffan och bläddra i inredningstidningar, eller kolla på Mad Men. Och det var inte alls så behagligt som det låter, bara ångestladdat och tungt. Jag är så glad och tacksam över att det har vänt.

Trevlig helg hörni!

Koll på läget

I bilen på väg till dagis i morse frågade lillasyster:

”Har du bytt hjul på bilen än mamma?”

Jag vet inte om jag ska vara djupt imponerad eller allvarligt oroad av att min 2,5-åriga dotter har koll på den aktuella lagstiftningen för däckbyte?

Och nej. Vi har inte bytt än. Förlåt. Vi ska, OK?

Vårlig outfit idag

True blood?

Ja, alltså. Jag har inget emot blodpudding. Det blir en och annan radhusbiff här i huset, med bacon och stekta äpplen till.

Men 200 kronor kilot? Näe hörni. Tror jag avstår.

Livet på landet

Förutom den där skottningen så var påskhelgen på ön ljuvligt fridfull. Vi latade oss och lät de små perspektiven i tillvaron få ta plats. Ungefär så här:

Nämen! En sprillans ny skylt på min promenadrunda minsann. Måste dokumenteras:



Korsordslösning - lagom hjärngympa för en stund i soffan:



En framgångsrik jakt på första tussilagon:



Och så lite inspirationsinsamling inför köksrenoveringen:



Ja, mer än så behövdes inte för en vilsam helg på landet. Förutom ett jämnt fördelat intag av mat och dryck då, för att förhöja trivseln och undvika sura miner.

Jag jobbade hårt på ön i påskas

Före:


Efter:


Sa jag att snön var stenhård?

Ruggigt väder calls for desperate measures

April eller ej, idag behövdes en brasa i radhuset.

Dagens oviktiga fundering, aka förlåt alla diskret gravida

Man ska resa sig för gravida på bussen och tunnelbanan och så. Japp, det ska man. Och det gör jag när jag får chansen. Jag lovar. Inte minst eftersom jag minns hur det var att stå där och vingla i sjunde månaden eller nåt sånt; inte så kul alla gånger.

Det finns bara ett problem: ibland är det ju så svårt att avgöra!

Det händer att jag tror att en medpassagerare är gravid och tänker resa mig upp för att erbjuda min plats, men så kollar på henne igen och blir osäker: är hon verkligen gravid? Eller ser det bara ut så? Hon är nog inte gravid. Eller jo, eller nä, eller kanske… No but yeh but no liksom...

I såna lägen slutar det ofta med att jag sitter kvar och sneglar ner i min bok, ut genom fönstret eller nåt. Och så känner jag mig usel. Eller så flyttar mig i vagnen, utan att säga något, så att min plats liksom bara råkar bli ledig.

För det vore ju hemskt att studsa upp och erbjuda min plats till en pigg fullt frisk icke-gravid kvinna i sina bästa år bara sådär. Visst vore det? Eller?

Jag tänker att hon skulle ta det som en förolämpning, eller bara undra varför jag tror att just hon behöver en sittplats. Samtidigt vill jag vara hjälpsam, uppmärksam och artig (jag hatar till exempel när folk slänger dörren i ansiktet på en när de själva gått igenom vilket händer alltför ofta, och är därför ytterst noga med att hålla upp dörren för folk).

Ja, där har ni den: dagens oviktiga fundering. What say you?

Update: Det är ju fredag, hörni. Visst kan vi kosta på oss ytterligare en no but yeh but no but yeh ...

Apropå...

...mitt nyttiga liv, så kan jag stolt meddela att jag gick förbi det här på väg ut från jobbet idag:

Idétorka?

Eller vad säger ni om innehållet i kvällens CSI:



Och nej, ni har inte blivit akut närsynta, fotot är kasst. Så här står det:

”En person flyter omkring i en pool och verkar ha dött av elektricitet, men den döde visar sig vara en docka.”

Rafflande, don't you think?

Gud hjälpe mig...

...det finns fortfarande påskgodis kvar i fikarummet på jobbet. Och jag som skulle börja mitt nyttiga liv idag.

Glad påsk!

Nu drar vi till ön. Så här vackert var det på stranden förra påsken: