Dagens oviktiga fundering, aka förlåt alla diskret gravida

Man ska resa sig för gravida på bussen och tunnelbanan och så. Japp, det ska man. Och det gör jag när jag får chansen. Jag lovar. Inte minst eftersom jag minns hur det var att stå där och vingla i sjunde månaden eller nåt sånt; inte så kul alla gånger.

Det finns bara ett problem: ibland är det ju så svårt att avgöra!

Det händer att jag tror att en medpassagerare är gravid och tänker resa mig upp för att erbjuda min plats, men så kollar på henne igen och blir osäker: är hon verkligen gravid? Eller ser det bara ut så? Hon är nog inte gravid. Eller jo, eller nä, eller kanske… No but yeh but no liksom...

I såna lägen slutar det ofta med att jag sitter kvar och sneglar ner i min bok, ut genom fönstret eller nåt. Och så känner jag mig usel. Eller så flyttar mig i vagnen, utan att säga något, så att min plats liksom bara råkar bli ledig.

För det vore ju hemskt att studsa upp och erbjuda min plats till en pigg fullt frisk icke-gravid kvinna i sina bästa år bara sådär. Visst vore det? Eller?

Jag tänker att hon skulle ta det som en förolämpning, eller bara undra varför jag tror att just hon behöver en sittplats. Samtidigt vill jag vara hjälpsam, uppmärksam och artig (jag hatar till exempel när folk slänger dörren i ansiktet på en när de själva gått igenom vilket händer alltför ofta, och är därför ytterst noga med att hålla upp dörren för folk).

Ja, där har ni den: dagens oviktiga fundering. What say you?

Update: Det är ju fredag, hörni. Visst kan vi kosta på oss ytterligare en no but yeh but no but yeh ...