Jag är min egen värsta kritiker

Det är en intensiv höst på jobbet. På myndigheten pågår ett gigantiskt förändringsarbete och just nu står vi mitt i en stor omorganisation. Allt skakas om, verksamheten ska skäras på en helt annan ledd, alla chefer får söka om sina jobb och oron bland medarbetarna är stor, trots att ingen kommer att få gå.

Som internkommunikatör har jag förstås hur mycket som helst att göra. Jag befinner mig i förändringens centrum, jobbar med vår ledning och det är otroligt kul och utvecklande. Men svårt. Målgruppen finns i min närhet hela tiden och jag får dagligen förslag, tankar, klagorop, idéer och frustrerade frågor från kollegor och chefer.

Det är förstås bra. Roligt. Men också jobbigt ibland. Och jag har insett att en del av problemet ligger hos mig själv. När någon kommer till mig med förslag och idéer inom mitt ansvarsområde, så tolkar jag det lätt som kritik. Min omedelbara reaktion blir ”det där borde jag ha tänkt på” och ”hon tycker nog att jag gör ett dåligt jobb” och ”att jag inte har gjort det där betyder att jag inte har någon koll alls”. Jag tror inte jag visar det utåt, men det räcker med att jag tänker dessa destruktiva tankar som tar onödig energi från mig. Genom att tänka dem, säger jag dessutom till mig själv, i mitt undermedvetna, att jag borde vara perfekt. Jag borde tänka på allt. Jag borde vara fullkomlig.

Inte nog med att det är ett omöjligt ideal att leva upp till. Dessutom skulle det faktiskt vara alldeles gräsligt förskräckligt om jag redan hade tänkt på allt. Vilken övermänniska jag skulle vara…

Men oj vad trött jag är på att vara en duktig flicka. Tror jag måste kräkas lite på det faktiskt *kräk*.