Det glömmer jag ibland. Som igår. Då gick jag emot min sanna natur och knåpade ihop en lövkrans till vår ytterdörr. Det tog en stund, och jag spottade, fräs och svor. Det gjorde jag. Men visst blev den ganska fin? Om man betänker att jag slarvade rätt rejält och att löven bara nästan räckte hela vägen runt.
(Och eftersom jag är som jag är, så tog jag förstås fotot i all hast i morse, på språng på väg till jobbet. Därav suddigheten.)
5 kommentarer:
Den är ju jättefin. Nu byter du ut rubriken till "Fin krans" eller lite mer långsökt "Lövly krans" istället!
Det är en fantastisk fin krans, en att vara stolt över på alla vis!
Här kommer ett råd till dig, nästa gång är på toa stanna upp och titta dig i spegeln (och om du inte stannar upp blir den bilden oxå suddig...) beröm dig själv för att du är just DU, en fantastisk unik person som ingen annan! Å massor med härliga egenskaper dessutom!
Kram på dig, ser fram emot att träffas på lördag! / Anette
Tjusigt! Du kanske är pyssligare än du tror. :)
JÄTTEFIN krans! Jag är inte heller en pysslig person, mina händer vill inte vad jag vill. En höstkrans har jag och barnen gjort de senaste åren, inte i klass med din dock. I år verkar dom inte så intresserade så jag får klara mig utan om jag inte ska göra en själv.
Caroline: Lövely, roligt! ;-)
Anette: Och jag ÄR stolt över den! Och jag är rätt nöjd med min brist på pysslighet, det är inget jag lider av. Och för det mesta är jag rätt stolt över mig själv också! :-)
Kajsa: Kanske det!
Smultron: Äsch, höstkransen har spelat ut sin roll om bara några veckor i alla fall - snart advent!
Skicka en kommentar