Skolavslutningar. Sjungande barn, föräldrar med tårar i ögonen, blommiga klänningar, pirrig sommarkänsla och allt det där. Det är ju fint. Och så. Men till nästa gång vill jag ändå ge sonens skola tipset att inte aspirera på att arrangera världens längsta skolavslutning. Med ett oändligt antal sångare. Samt dåligt soundsystem. I motljus. Och uppförsbacke.
Joråsåatte.
2 kommentarer:
Ha, jag klagade på något liknande på Facebook!
Själva stora hela-skolan-avslutningen var lagom lång, men sedan gick vi till klassrummen och där påbörjades ett avslutningsmaraton! Tre timmar allt som allt tog det, och åtminstone hälften var bara blaj.
Malinka: Ja jösses. Jag kanske är världens mest okänsliga och osentimentala förälder, men jag tycker faktiskt skolan skulle tänka lite mer på a) föräldrar som tycker det är fint med en stunds skolavslutning men som faktiskt har ett jobb att gå till också, och b) sexåringarna i förskoleklass som faktiskt inte kan förväntas stå tyst och stilla i solgasset på asfalten i gott och väl mer än en timme.
Lagom är bäst!
Skicka en kommentar