Om dagen var fin, och gårdagen också för den delen, så var fredagen desto tyngre. När jag kom till jobbet nåddes jag av beskedet att en kollega på jobbet var försvunnen. Han gav sig ut för att springa i skogen i torsdags kväll, och kom aldrig hem. Polis och frivilliga sökte hela fredagen, och under sen eftermiddag fann de honom avliden i skogen. Han hade haft ont i bröstet och huvudvärk under våren och har varit under en enorm press på jobbet, det vet jag. Allt tyder på att hjärtat inte orkat.
Han lämnar sambo och liten son efter sig och det är så fruktansvärt sorgligt. Vi satt i samma ledningsgrupp under förra året, han var rolig, engagerad och närvarande och jag kan inte för allt i världen förstå att han är borta.
I stället för tidig hemgång och restaurangbesök med sonen blev det kriskommunikation och planering på jobbet innan jag kunde sätta mig på cykeln och åka hem för att krama, krama, krama min kära, fina familj. Imorgon börjar min arbetsvecka med en minnesstund.
2 kommentarer:
Usch och fy! Livet är skört och oberäkneligt och tyvärr behöver man (jag) påminnas om det då och då för att verkligen kunna sätta pris på allt jag har istället för att hela tiden sträva efter förbättring och eller förändring på olika plan hela tiden. Det måste vara det värsta som finns att förlora någon så plötsligt, att hela livet verkligen vänds upp och ner från en dag till en annan!
Ta hand om varandra på jobbet nu, och hemma i familjen också såklart. Det kan ta olika personer så mycket hårdare än man tror att mista en kollega, även om det inte går att jämföra med hur det är för hans familj!
Vad hemskt och outsägligt ledsamt. Ta hand om varann på jobbet och krama på din fina familj, det ska jag också göra lite extra idag. Varm kram!
Skicka en kommentar