En ledig fredag i bilder

Jag och barnen började dagen med ett besök vid mammas grav. Jag blir fortfarande lika förbannad över att hon är död, varje gång jag tänker på det. Jävla skitcancer.



Vi trotsade kylan och picknickade vid min barndoms badstrand. Varm korv och skallrande tänder:



Här lärde jag mig simma:



När maken kom hem från jobbet smet jag iväg på en skymningspromenad längs Mälaren. Det är vackert i förorten:



Sen blev det familjemiddag i brasans sken. En gammal laxklassiker ackompanjerades av ett par glas chardonnay:



Nu - lite kvällsmusik, jag bjuder på en låt som jag snöat in på för tillfället:

Back to the scene of the crime

De har vuxit till sig. Fortfarande omöjliga att skrämma bort.



Och jag är fortfarande mordisk.

Vill ni se vad jag har beställt?

Den här ska få lysa upp fönstret i vårt arbetsrum:



Och en sån här gynnare ska få sitta innanför fönstret bredvid ytterdörren för att välkomna alla gäster i radhuset:

Inte sur längre

Jag slog till på ett magasin härom veckan. Inget ovanligt när det gäller mig, men den här gången var det framför allt omslagets erbjudand om 20 procent på Designonline som lockade. Jag har länge gått och sneglat på två produkter som finns hos Designonline och som med rabatten skulle bli sisådär 600 kronor billigare. Fint som snus tänkte jag och slog till.



Sen blev jag sur. För i det finstilta, inne i tidningen, stod att erbjudandet gällde ett 20-tal särskilt utvalda produkter. Mina favoriter fanns förstås inte bland dem. Bu! Detta stod det minsann inget om på omslaget. Lite halvfalsk marknadsföring om du frågar mig.

Men jag gav mig inte utan mejlade till Hus & Hems chefredaktör samt till Designonlines vd och kundtjänst. Och häpp: inom kort hade jag två vänliga svar i min mejlbox och jag kan nu klicka hem mina varor med 20 procents rabatt. Så omvänder man en sur kund, och får henne att skriva om det hela i sin blogg!

Jag är min egen värsta kritiker

Det är en intensiv höst på jobbet. På myndigheten pågår ett gigantiskt förändringsarbete och just nu står vi mitt i en stor omorganisation. Allt skakas om, verksamheten ska skäras på en helt annan ledd, alla chefer får söka om sina jobb och oron bland medarbetarna är stor, trots att ingen kommer att få gå.

Som internkommunikatör har jag förstås hur mycket som helst att göra. Jag befinner mig i förändringens centrum, jobbar med vår ledning och det är otroligt kul och utvecklande. Men svårt. Målgruppen finns i min närhet hela tiden och jag får dagligen förslag, tankar, klagorop, idéer och frustrerade frågor från kollegor och chefer.

Det är förstås bra. Roligt. Men också jobbigt ibland. Och jag har insett att en del av problemet ligger hos mig själv. När någon kommer till mig med förslag och idéer inom mitt ansvarsområde, så tolkar jag det lätt som kritik. Min omedelbara reaktion blir ”det där borde jag ha tänkt på” och ”hon tycker nog att jag gör ett dåligt jobb” och ”att jag inte har gjort det där betyder att jag inte har någon koll alls”. Jag tror inte jag visar det utåt, men det räcker med att jag tänker dessa destruktiva tankar som tar onödig energi från mig. Genom att tänka dem, säger jag dessutom till mig själv, i mitt undermedvetna, att jag borde vara perfekt. Jag borde tänka på allt. Jag borde vara fullkomlig.

Inte nog med att det är ett omöjligt ideal att leva upp till. Dessutom skulle det faktiskt vara alldeles gräsligt förskräckligt om jag redan hade tänkt på allt. Vilken övermänniska jag skulle vara…

Men oj vad trött jag är på att vara en duktig flicka. Tror jag måste kräkas lite på det faktiskt *kräk*.

Redrum

Är det bara jag som får The Shining-vibbar av korridoren i det här hotellet, där vi bodde i somras?

Bara jämför:

Brrr. Inte konstigt jag sov lite dåligt den där natten.

Kanadensiska godsaker

På mitt jobb är det tradition att ta med sig något gott hem till kollegorna när man har varit ute och rest. Jag bjöd på lönnsirapskakor:

...små söta gelépumpor:

...och bacon- och cheddarkryddade syrsor:

Och ja, jag provsmakade alla godsakerna.

Vissa var godare än andra.

Taskig självbild?

Jag är ingen pysslande människa. Ingen syende, stickande eller virkande människa heller. Fynda på loppis och måla om någon gammal hylla, det klarar jag numera, efter idog träning. Jag tror det är tålamodet det hänger på. Jag är snabb, otålig och vill se resultat direkt.

Det glömmer jag ibland. Som igår. Då gick jag emot min sanna natur och knåpade ihop en lövkrans till vår ytterdörr. Det tog en stund, och jag spottade, fräs och svor. Det gjorde jag. Men visst blev den ganska fin? Om man betänker att jag slarvade rätt rejält och att löven bara nästan räckte hela vägen runt.



(Och eftersom jag är som jag är, så tog jag förstås fotot i all hast i morse, på språng på väg till jobbet. Därav suddigheten.)

Vad har hänt med storebror?

Jag vet inte vad jag ska tro efter nedanstående uttalande. Jag börjar nästan tro att min lilla femåring har blivit besatt. Av Martha Stewart, kanske?

"Mamma. Det är så kul att vika kläder. Jag vet inte varför det är så kul, men det är mycket kulare än att gå på museum."

Borta bra...

...men hemma bäst. Och alldeles snart börjar jag blogga igen!

Som sagt...

...jag hinner inte med bloggandet just nu. Men glöm inte bort mig, rätt vad det är så är jag tillbaka med full kraft! Och vem vet, nästa inlägg kanske kommer härifrån:

Hög igen

Hjälp, jag är hög igen! Den här gången på princesstårta och earl grey. Och utmanande arbetsuppgifter. Damn, det börjar bli riktigt kul på det här jobbet!

För övrigt har jag kommit på att om man dricker glödhett te precis hela tiden, så känner man inte att man har ont i halsen. Däremot blir man kissnödig. Väldigt kissnödig.

Utsikt

Hinner inte blogga just nu. Det är lite för mycket på alla fronter. Men på fredag bär det av till Montreal, så jag klagar inte. Utsikten från mitt tjänsterum såhär på tisdagsmorgonen klagar jag inte heller på.