I lördags joggade jag runt förorten utan att halka en enda gång. En tupplur på soffan hann jag också med, när lillasyster var och lekte (=bråkade) med en kompis och maken och storebror tvättade bilen. Det gäller att stjäla sig en stund ibland. Sen firade vi maken som fyllde år med
godaste maten ever, eller i alla fall på väldigt, väldigt länge. Till det ett fantastiskt vin, ett châteauneuf-du-pape som jag fått i 40-årspresent av fina vänner. Fast entrecôte + mängder med grädde + lök + rödvin var inte vad min kropp behövde. Inte alls, faktiskt. Efter middagen hann jag precis lägga upp fötterna framför brasan. Sen slog det till, tidernas vidrigaste migränanfall. Ett av de värsta jag haft, faktiskt. Jag hatar zickzackmönster (mår illa bara jag skriver det). Mina anfall är korta men djävulskt intensiva. Bara att hoppa isäng, halv sju, och sen låg jag och vred mig i timmar. Det enda positiva med det eländet var väl att jag slapp melodifestivalen.
Idag var jag seg men solen sken och det hjälper ju alltid. Ljuvliga
oxrullader till middag (varför lagar jag inte husmanskost oftare?) och nu äntligen ska jag smaka på gårdagens efterrätt,
jordens godaste hallonkaka. Lite Mad men och en god natts sömn på det så ska det nog bli folk av mig också.
Update: Det blev det. Folk av mig alltså. Efter en bra dag på jobbet följt av ett svettigt step-pass, sagoläsning för barnen och kantarellcrêpes framför 9A är migränen nu endast ett minne blott.