Vårdar sjukt barn idag. I tv-soffan ligger en ynklig storebror med 40 graders feber och hosta. Det känns lite småjobbigt att vara hemma: jag är inte riktigt nöjd med vad jag har åstadkommit på jobbet den senaste veckan, så jag borde verkligen vara där och prestera idag. Tycker det är lite svårt att komma upp ur startgroparna i en del projekt, hittar inte riktigt drivkraften i dem.
Men. Min dag ackompanjeras av P1 och skräckbilder från Japan. Och från Libyen. Det är fullständigt ofattbart, det som händer. Och varken feber eller en halvtaskig vecka på jobbet känns längre som något att hetsa upp sig över. Solen skiner. Jag har tak över huvudet, mat i magen, vatten i kranen och mina nära och kära i trygghet omkring mig.
Tack för det. Det är inte så tokigt med en alldeles vanlig VAB-måndag, trots allt.
2 kommentarer:
Jag stod vid skolbusshållplatsen och tänkte på ditt inlägg. Och funderade på om japanskan som också brukar vänta där hade fått kontakt med sina föräldrar ännu (det hade hon). Och tänkte också på att jag behövde nya solglasögon. Och på hur förunderligt det är att det existerar både härdsmältor och behov av nya solglasögon samtidigt på vår jord. En av tillvarons yttersta absurditeter. Kram!
ÅRP: Precis. Visst är det ytterst märkligt. Kram tebaks! Hur ser dina flygtider ut förresten?
Skicka en kommentar