- Ringa BUP. Eller nåt. För vi har en storebror i kris här hemma. Och då överdriver jag inte. Han har alltid varit en känslig själ, men nu har hans självkänsla kraschat totalt. Han vågar inte prova något nytt och skolan är inte rolig längre. Men ännu värre är de enormt kraftiga vredesutbrott som han får minst ett par gånger om dagen. Jag finner knappt ord att beskriva mig, och det gör så ont att se honom. Han blir som besatt. Men det värsta av allt är att han säger att han vill dö. Det är så hemskt att jag knappt vill skriva ner det. Vi vet inte vad vi ska göra. Vi behöver råd.
- Bråka om en faktura som rör vår vattenskada. En stor faktura. Vårt försäkringsbolag säger att bostadsrättsföreningen ska betala, bostadsrättsföreningen säger att vårt försäkringsbolag ska betala. Vi sitter fast i mitten. Måttligt kul.
- Ha ett ordentligt snack med min chef. Jag gillar jobbet, absolut, men det finns ett och annat som behöver styras upp. Jag laddar.
- Få ordning på min träning. Jag behöver vara snäll mot mig själv just nu, så jag ställer inga höga krav på mig själv - jag snackar inte fem gånger i veckan precis. Men lite rörelse behöver jag, inte minst för att kunna sova.
- Få ihop timmarna på jobbet och ändå hinna hämta barn och tillbringa tid med familjen. Det kanske inte låter så svårt, men saken är den att vår barnvakt har fått ändrat schema (hon går på gymnasiet) och kan inte hjälpa oss med hämtning mer i vår. Och som ni vet, så kryllar det inte direkt av släkt eller andra som kan hjälpa oss.
Och snart är det påsk.
13 kommentarer:
Det kommer att bli bra. Lovar. Stor, stor kram!
Jobbigt läge. Kan ni gå ned i tid tillfälligt båda två nu när storebror krisar? I normalfallet är jag inte främmande för att friska ungar som trivs på dagis och fritids har dagar som är längre än vad som tycks accepterat bland någorlunda besuttna nu för tiden, men när barnen mår dåligt är det bra att ha TID. Man vet ju aldrig när pratet ska komma till exempel.
Ring och rådgör med Bup. Ofta känner man sig tusen gånger bättre bara man fått häva ur sig och få lite konstruktiva hummanden från en kunnig person.
För det första; stor, redig kram.
För det andra; bra att ni skaffar råd utifrån. Därifrån blir det bara bättre.
Vardagspusslet... En Sisyfos-sten emellanåt. Kram igen, tror jag bestämt.
Ja vad säger man... håller med om att ni gör rätt i som tar in hjälp utifrån.
En hård spark på försäkringsbolaget, en lite lättare på chefen och du har betat av lite på listan. Kram <3
Hej, vill bara berätta att båda mina barn haft liknande existentiella kriser då självkänslan/självförtroendet åkt kraftig berg- och dalbana toppat med plötsliga hopplöshetskänslor. Uttalanden som "Det är svårt att vara människa" eller "Jag vill inte leva längre" har tillhört konceptet. Svårt som förälder men 6-7 årsåldern ÄR en krisålder. Det är ju inte för inte som den kallas för lilla tonåren.
Styrka och pepp!
Kan du inte gå ner i tid eller ta ut föräldradagar på deltid?
Börja med en kort löprunda, bara för att komma ut. Tankarna sorterar sig själv då. Och ta med storebror på en promenad då och då.
kram
ÅRP: Ja. Det ordnar sig. Men fy vad jobbigt det är. Du skulle ha sett hjärtats utbrott igår, både på morgonen och på kvällen. Jag blev helt matt.
Cruella: Jo, jag funderar på att gå ner i tid. Allra först ska jag följa med sonen till skolan en dag. Det vill han hemskt gärna. Och det är ju skönt.
Jag har nu skrivit ett långt mail till dig på bredbandsadressen. Kram!
Skickar en stor kram.
Anna: Kram tillbaka!
Fröet: Ah, I like it - sparkar kan dessutom vara lite frigörande!
Anonym: Tack för din kommentar, det är jätteskönt att läsa ska du veta!
Caroline: Tack för kloka råd, jag tror de hjälper allihop. I fredags var storebror med mig på jobbet och vi fick tid tillsammas, imorgon är jag med honom i skolan. Och igår joggade jag - idag blir det definitivt en långpromenad i solen. Kram!
ÅRP: Tack!
Smultron: Tack för kram, det värmer.
Hej! Det var ett tag sedan jag kikade in här. Har också en son med ett självförtroende som dalar rejält mellan varven, särskilt när det gäller skola och kompisar. Det är INTE roligt med ett barn som ligger i sin säng och säger att han vill dö och att han är en usel människa som inte förtjänar att leva. Man dör lite själv de gångerna... Kan dock verkligen rekommendera er att skaffa hjälp. I vår kommun finns det något som heter "Barn- och familjehälsan" och där får både vi och sonen hjälp och peppning. Suveränt bra och det har hjälpt otroligt mycket.
Hoppas även att övriga bekymmer löser sig på bästa sätt!
Heson: Tack för din kommentar, det är så skönt att höra att vi inte är den enda familj som brottas med självkänslan. Jag ska söka mig fram till hjälp och ska undersöka om det finns något liknande barn- och familjehälsan här i Stockholm. Så tack igen!
Skicka en kommentar