Jag verkar vara uppe ur svackan för den här gången. Åh så skönt. Så skönt! Att kunna andas djupt, utan att det känns som att något tar emot. De där cykelturerna till och från jobbet gör verkligen susen. Jag tror jag börjar bli beroende, faktiskt. Det är något alldeles särskilt med att inte bara rensa huvudet utan kroppen också. Att komma hem fylld av träningsendorfiner i stället för t-banestress.
Idag fick jag dessutom lite perspektiv på min egen blygsamma pendlartillvaro. Jag jobbar i en organisation som är spridd över landet, och vid ledningsgruppsmötet idag insåg jag hur priviligierad jag är. I gruppen är det mer regel än undantag att pendla långt. Att fara och flänga över landet, att träffa sin familj alldeles för sällan. Att vara stationerad någonstans ute i landet men vara tvungen att åka till huvudkontoret alltför ofta. Puh, säger jag bara. Inget för mig, jag som tyckte Huddinge var världens ände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar