Jaha. Nu sitter jag här. Hemma. Inte en chans att jag hade klarat av att gå till jobbet. Jag har nått en gräns och hela min kropp skriker "viiiiila". Så nu gör jag det. Men det är svårt. Av olika skäl tror jag inte det är bra att visa sig svag på mitt jobb (jag har en del faktiska bevis för det). Så jag har bitit ihop. Länge. Men nu går det inte längre. Och vad är viktigast, jobbet eller jag? Ja, ni vet ju.
4 kommentarer:
Kram - kram - kram
Men det är så svårt att inse vad som är viktigast trots att svaret borde vara självklart.
När man sitter med facit i hand kan man lätt bli efterklok och undra hur 17 man tänkte.
Bra av dig att stanna hemma! Kram
Caroline: :-)
Smultron: Precis så är det ju. Så tack för puffen jag fick av din förra kommentar. Verkligen - tack!
Kram på dig! Bra gjort!
Skicka en kommentar