Snart är det tre år sedan du försvann från oss, älskade lilla mamma. Det är din tid nu. Liljekonvaljernas och syrenernas tid. Den skira men kraftfulla grönskans tid. Det stundande sommarlovets tid. Åh vad du skulle ha njutit av en dag som denna. Vad du skulle ha njutit av att se ditt minsta barnbarn stolt stolpa iväg på kalas hos granntjejen iklädd klänning, gummistövlar och bara ben. Ni träffades aldrig ni två, utan missade varandra precis. Och det är så ledsamt.
Du fattas mig.
2 kommentarer:
Oj nu gråter jag. mammor får inte bara försvinna, varken unga eller gamla. Älskar MIN mamma så oerhört, skall genast ringa och säga det.
PS, hon ser säkert lilltjejen ändå!!!
Sofia: Ja, ring din mamma! Att min älskade mamma blev sjuk (i cancer, jäkla skitcancer) kom som en blixt från klar himmel. Det gör det väl alltid förstås, men att hon som var så frisk och så sund fick tarmcancer, det var så overkligt. När hon precis hade fyllt 66. Drygt ett år senare var hon borta.
Och jag hoppas hon kan se lillasyster...
Skicka en kommentar