- Med milt överseende och en lätt överlägsen attityd. Det handlar ofta om att visa för andra hur mycket mer allmänbildad och världsvan man är, gärna genom att slå dem i huvudet med allehanda fakta (dock sällan egna analyser eller slutsatser). Detta agerande drabbar ofta personer med lägre utbildningsnivå eller erfarenheter som personen ifråga inte värderar särskilt högt.
- Underdånigt, imponerat. Då skrapas det med foten och inga kritiska frågor ställs. Detta agerande ses särskilt inför formella auktoriteter med hög formell bildning, till exempel läkare, professorer och företagsledare. Elle någon om rest mycket eller är utrustad med något annat som personen jag skriver om betraktar som en statusmarkör.
Inget av dessa beteenden verkar vara särskilt givande. De får till följd att personen ifråga per automatik alltid hamnar över eller under en annan person på en tänkt statusskala. Aldrig på samma nivå. Detta i sin tur gör det svårt att föra äkta, innerliga samtal. Och tänk så mycket klokskap man missar om man redan från början räknar ut människor och tror att de inte har något att komma med. Och ibland är det förstås viktigt, ja till och med nödvändigt, att ifrågasätta formella auktoriteter.
Min inte särskilt avancerade analys är att det här beteendet bottnar i en väldigt svag självkänsla. En osäkerhet som gör att personen ifråga omedelbart måste mäta sig själv statusmässigt med de människor han eller hon möter.
Och min slutsats är att jag vill göra allt som står i min makt för att agera på ett helt annat sätt: att bemöta mina medänniskor som idivider och som jämlikar. Oj vad banalt det låter. Och oj vad svårt det är ibland. Det vet jag, tro inget annat. Men det är min ambition, och en viktig ambition.
4 kommentarer:
Jösses.
Jag blev alldeles matt, eftersom även jag har en person i min närhet som beter sig på det viset, bl a.
Och jag arbetar med detta varje gång vi ses. Väldigt mycket. Jag kämpar för att kunna förhålla mig till personen på ett sunt vis, men jag har så svårt för att slå det ifrån mig och det alstrar så mycket negativ energi.
Men du har också rätt i (förutom att det måste handla om låg självkänsla, och kanske en gnutta social inkompetens...) att man blir extra mån om att agera på ett helt annat sätt.
Anna: Å, jag tycker också det är svårt. Och sorgligt. Det ekar så tomt.
Man måste, måste respektera varandra. Grundregel ett. Jag kan ju inte det du kan och vice versa, och alla kan vi lära oss av varandra.
Ett aktivt lyssnande är en god början för att förstå vad olikheter kan bidra med. Lismande och krypande däremotär lika dåligt som översitteri och förmynderi.
Man ska inte ägna så mycket tid åt det som ekar för tomt.
Mamac: Du har så rätt.
Skicka en kommentar