I mars nästa år firar maken och jag tioårig bröllopsdag. I New York. Jag tror jag smäller av, vad härligt det ska bli! Sex nätter i the big apple, bara han och jag. Ingen av oss har varit där förut, så det är på tiden. Jag pluggade i USA 1994, men var aldrig i New York då, utan hann med Missouri, Kansas, Colorado, Illinois, Kalifornien och Arizona. 2001 var vi på väg, men efter 9/11 tappade vi sugen. Och sen kom barnen...
Men nu är det dags. Jag är så glad!
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
måndag 29 augusti 2011
Redo för höstmörkret
Jag räknar till tio elektriska ljuskällor (varav en ljusslinga med tio glödlampor) och 26 ljusstakar i vardagsrummet. Och så den öppna spisen på det.
Det ska väl räcka?
Det ska väl räcka?
söndag 28 augusti 2011
Sensommaren har sina sidor
I natt vaknade maken av att det kröp en tvestjärt över hans ansikte.
Brrr.
Brrr.
fredag 26 augusti 2011
måndag 22 augusti 2011
söndag 21 augusti 2011
torsdag 18 augusti 2011
Vilken dag
Jösses. Att jobba är ingenting jämfört med att vara hemma med en lillasyster som fått en spricka i foten. Ja, i ett av benen i foten alltså. Aj. En illpigg tjej som inte får stödja på foten kan driva sin mor till vansinne. Särskilt om mamman försöker återhämta sig från ett migränanfall. Aj. Och puh. Att storebror har lyckats övertala mamman om att få vara hemma i stället för på fritids gör inte dagen lugnare. Kan jag meddela. Och jobba hemifrån är det inte tal om, med en uttråkad tjej som måste bäras överallt och en uttråkad kille som vill bli road. Puh.
Imorgon är det jag som trippar till jobbet på lätta fötter och med glatt humör!
Imorgon är det jag som trippar till jobbet på lätta fötter och med glatt humör!
onsdag 17 augusti 2011
Långt regn?
"Hans cv var lång som ett ösregn."
Hört i Studio Ett härom kvällen.
Märkligaste liknelsen ever, om ni frågar mig.
Hört i Studio Ett härom kvällen.
Märkligaste liknelsen ever, om ni frågar mig.
tisdag 16 augusti 2011
måndag 15 augusti 2011
Förresten...
...ni HAR väl sett årets roligaste film? För i det här fallet ska ni tro på hypen, den här filmen är precis lika rolig som ryktet säger:
söndag 14 augusti 2011
Tjuvlyssnat på Rörstrandsgatan
Jag lunchade på stan med en vän härom dagen. Vid bordet bredvid satt två tjejer som var 25 plus, kanske 30. När mitt lunchsällskap fick ett joursamtal från jobbet kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på tjejerna. Först trodde jag att de pratade om sina barn, men sen insåg jag att de diskuterade sina förhållanden.
"Jag är också en curlare. Jag curlar honom jättemycket. Men det är ju för att jag får uppskattning för det. Han gillar det ju."
"Jag lagar frukost åt honom varje morgon. Jag liksom vaknar alltid före honom och då går jag upp och kokar kaffe. Sen får han det på sängen. Han blir lika glad varje dag."
"Och jag gör det ju för att jag tycker det är kul, och då är det skillnad. Eller hur?"
"Fast när han har smutsat ner så städar jag inte upp efter honom. Då låter jag det vara. Fast killar ser ju inte när det blir smutsigt. Det är ju bara så, de är annorlunda helt enkelt. Så till slut städar jag."
Lång tystnad.
"Fast man vill ju inte bli tagen för givet."
"Jag är också en curlare. Jag curlar honom jättemycket. Men det är ju för att jag får uppskattning för det. Han gillar det ju."
"Jag lagar frukost åt honom varje morgon. Jag liksom vaknar alltid före honom och då går jag upp och kokar kaffe. Sen får han det på sängen. Han blir lika glad varje dag."
"Och jag gör det ju för att jag tycker det är kul, och då är det skillnad. Eller hur?"
"Fast när han har smutsat ner så städar jag inte upp efter honom. Då låter jag det vara. Fast killar ser ju inte när det blir smutsigt. Det är ju bara så, de är annorlunda helt enkelt. Så till slut städar jag."
Lång tystnad.
"Fast man vill ju inte bli tagen för givet."
lördag 13 augusti 2011
Kluvet
Jag är gräsänka för helgen. Maken är i Småland och hämtar hem busbarnen som stannade kvar hos farmor och farfar när vi åkte hem i söndags.
Det är skönt att vara hemma själv. Jag sitter ostörd i kvällssolen på altanen med en bra deckare, senaste Mama och en campari & juice.
Samtidigt, när jag hör alla kvarterets ungar busa runt i parken och känner doften från grannfamiljernas grillning, så känner jag mig allt lite... ensam.
Men det är härligt att längta.
Det är skönt att vara hemma själv. Jag sitter ostörd i kvällssolen på altanen med en bra deckare, senaste Mama och en campari & juice.
Samtidigt, när jag hör alla kvarterets ungar busa runt i parken och känner doften från grannfamiljernas grillning, så känner jag mig allt lite... ensam.
Men det är härligt att längta.
fredag 12 augusti 2011
Snart är jag ännu ett år äldre...
...och det känns väl kanske inte helt nödvändigt. Så jag fokuserar på önskelistan i stället för på själva åldrandet. Here we go!
Ett presentkort på COS skulle sitta fint:
Ett iphonefodral för träningen:
En vacker kudde från Svenskt Tenn kanske:
Balettbiljetter:
Låga Tretornstövlar:
Eller massage. Massage är ju aldrig fel:
Ett presentkort på COS skulle sitta fint:
Ett iphonefodral för träningen:
En vacker kudde från Svenskt Tenn kanske:
Balettbiljetter:
Låga Tretornstövlar:
Eller massage. Massage är ju aldrig fel:
torsdag 11 augusti 2011
Livet uppstår i möten
Jag hörde Patricia Tudor-Sandahl på radion för ett tag sedan. Jag minns inte sammanhanget, men jag skrev ned en del av det hon sade:
"Livet uppstår i möten. Våra enskilda liv vävs in i ett större mönster. Från dess att vi föds till dess att vi dör är vi beroende av varandra. Vi lär oss vilka vi är, växer och krymper i relation till varandra. Manar fram det goda och det mindre goda hos varandra, hjälper varandra att blomstra eller vissna.
Vad vi gör eller låter bli att göra sätter spår som ibland är så djupa att de varar livet ut. Vi är varandras möjligheter, har någon sagt.
Men ibland gör vi livet omöjligt för varandra.
Det börjar redan när vi är små. Det är då som grunden läggs till den bild som man har av sig själv. Är jag älskad? Är jag dum? Är jag till glädje? Är jag besvärlig? Kan jag lita på andra? Är världen en trygg plats att vara?""
Jag fastnade för den frågan. För jag har aldrig fått lära mig att världen är en trygg plats. Jag har fått lära mig att den är farlig, att man måste se upp och vara orolig. Att det är viktigt vad andra tycker och tänker. Att människorna runt omkring mig antingen är bättre eller sämre än vad jag själv är. Att vi alla bedöms, hela tiden. Det har jag fått lära mig. Det är ledsamt att tänka på, men av olika skäl blev det så.
Det kanske inte är så konstigt att jag är trött hela tiden.
Men det finns hopp. Så här sade hon också, Patricia Tudor-Sandahl:
"Vi blir till i existentiell mening genom att andra ser på oss, speglar oss och lär oss vilka vi är. Frågan är bara hur klart de har sett. Kan deras ögon ha grumlats av förväntningar, förhoppningar och önskningar om hur de skulle vilja att vi vore? Om man frågar en människa: "Vem är du?" får man intressanta svar. Menföljdfrågan är ännu mer intressant: "Hur vet du det?"
Tänk om det finns mer att hämta hos oss än vi hittills har vetat om. Ett utrymme att växa i som är större än vi har anat. Tänk om det finns egenskaper, kvaliteter, talanger som andra inte sett eller orkat eller velat se. Möjligheter som vilar i väntan på att vi ska upptäcka dem, sidor av en själv som ännu inte tagits i bruk.
Så tror jag att det är."
Å, vad jag hoppas att jag kan vara en av mina barns möjligheter. Att jag får dem att förstå att de är älskade. Alltid. Oavsett vad. Att jag står på deras sida.
Och jag hoppas att de kan få bli mindre vilsna än jag, att de hittar och vågar utveckla sina alldeles egna egenskaper, kvaliteter och talanger.
Mina fina, fina älskade ungar.
"Livet uppstår i möten. Våra enskilda liv vävs in i ett större mönster. Från dess att vi föds till dess att vi dör är vi beroende av varandra. Vi lär oss vilka vi är, växer och krymper i relation till varandra. Manar fram det goda och det mindre goda hos varandra, hjälper varandra att blomstra eller vissna.
Vad vi gör eller låter bli att göra sätter spår som ibland är så djupa att de varar livet ut. Vi är varandras möjligheter, har någon sagt.
Men ibland gör vi livet omöjligt för varandra.
Det börjar redan när vi är små. Det är då som grunden läggs till den bild som man har av sig själv. Är jag älskad? Är jag dum? Är jag till glädje? Är jag besvärlig? Kan jag lita på andra? Är världen en trygg plats att vara?""
Jag fastnade för den frågan. För jag har aldrig fått lära mig att världen är en trygg plats. Jag har fått lära mig att den är farlig, att man måste se upp och vara orolig. Att det är viktigt vad andra tycker och tänker. Att människorna runt omkring mig antingen är bättre eller sämre än vad jag själv är. Att vi alla bedöms, hela tiden. Det har jag fått lära mig. Det är ledsamt att tänka på, men av olika skäl blev det så.
Det kanske inte är så konstigt att jag är trött hela tiden.
Men det finns hopp. Så här sade hon också, Patricia Tudor-Sandahl:
"Vi blir till i existentiell mening genom att andra ser på oss, speglar oss och lär oss vilka vi är. Frågan är bara hur klart de har sett. Kan deras ögon ha grumlats av förväntningar, förhoppningar och önskningar om hur de skulle vilja att vi vore? Om man frågar en människa: "Vem är du?" får man intressanta svar. Menföljdfrågan är ännu mer intressant: "Hur vet du det?"
Tänk om det finns mer att hämta hos oss än vi hittills har vetat om. Ett utrymme att växa i som är större än vi har anat. Tänk om det finns egenskaper, kvaliteter, talanger som andra inte sett eller orkat eller velat se. Möjligheter som vilar i väntan på att vi ska upptäcka dem, sidor av en själv som ännu inte tagits i bruk.
Så tror jag att det är."
Å, vad jag hoppas att jag kan vara en av mina barns möjligheter. Att jag får dem att förstå att de är älskade. Alltid. Oavsett vad. Att jag står på deras sida.
Och jag hoppas att de kan få bli mindre vilsna än jag, att de hittar och vågar utveckla sina alldeles egna egenskaper, kvaliteter och talanger.
Mina fina, fina älskade ungar.
Bara ett hösttecken till...
Så här års väcks alltid min lust till kompetensutveckling. Till skillnad från somliga andra i min närhet så planerar jag inga radikala karriärbyten, men just nu sneglar jag på en kurs i praktiskt processledarskap. Jag är anmäld till ett seminarium om värderingsarbete och kanske hinner jag också förkovra mig lite i facilitering i höst. Nu fattas bara de nyvässade blyertspennorna, luktsuddiset och kanske ett gäng krispigt nya skrivböcker.
onsdag 10 augusti 2011
Nya stolar
Äntligen har vi hittat nya stolar till vårt matsalsbord. Behovet av nya stolar var rätt så akut, som ni kanske minns...
Nu pryder de sin plats kring bordet, sex danska skönheter i teak. Varsamt renoverade, bekväma och alldeles fantastiskt fina. De här krattiga iphonebilderna gör dem inte direkt rättvisa, men ändå. Se och njut:
Som väntat hittade vi stolarna i fin-fina butiken 60-talet i Lessebo. Har ni vägarna förbi (hahahahaha...) så bara måste ni titta in. Så fina grejer.
Nu pryder de sin plats kring bordet, sex danska skönheter i teak. Varsamt renoverade, bekväma och alldeles fantastiskt fina. De här krattiga iphonebilderna gör dem inte direkt rättvisa, men ändå. Se och njut:
Som väntat hittade vi stolarna i fin-fina butiken 60-talet i Lessebo. Har ni vägarna förbi (hahahahaha...) så bara måste ni titta in. Så fina grejer.
Att vara nöjd men inte nöja sig
I sommar har jag funderat en hel del över uttrycket "att nöja sig". Det rymmer så mycket uppgivenhet. När man nöjer sig har man slutat sträva efter mer. Slutat hoppas på att livet gömmer fler skatter, fler glada överraskningar. Det är ingen idé att byta jobb även om det man har är trist, för inget blir nog bättre av det. Ingen mening med att bryta upp ur ett kasst förhållande. Ingen idé att byta ut det där duschmunstycket som är igenkalkat så att vattnet spretar åt alla håll...
Jag har sett en del av den här varan i min närhet i sommar. Det känns onödigt och lite sorgligt. Många gånger tror jag att det handlar om dålig självkänsla, en känsla av att man inte är värd något bättre och en vilja att hålla ner sina egna förväntningar av rädsla över att bli besviken.
Jag vill inte nöja mig! Däremot vill jag vara nöjd med det jag har. Och det är en helt annan sak. Det handlar om att se och uppskatta allt det fina man har. Att njuta och att glädjas. Att vila i nuet. Men att fortfarande våga hoppas på mer.
Jag har sett en del av den här varan i min närhet i sommar. Det känns onödigt och lite sorgligt. Många gånger tror jag att det handlar om dålig självkänsla, en känsla av att man inte är värd något bättre och en vilja att hålla ner sina egna förväntningar av rädsla över att bli besviken.
Jag vill inte nöja mig! Däremot vill jag vara nöjd med det jag har. Och det är en helt annan sak. Det handlar om att se och uppskatta allt det fina man har. Att njuta och att glädjas. Att vila i nuet. Men att fortfarande våga hoppas på mer.
tisdag 9 augusti 2011
Ett hösttecken till
Årets första trattkantareller hittade jag på Hissö utanför Växjö i fredags. De fick stå kvar och växa till sig.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Dubbla loppisfynd
Har jag förresten berättat om skatten vi hittade i våras?
Det hela började med att vi fyndade ett gäng fina gamla cocktailgafflar på Pepparkaksfabriken i Norrskedika:
När vi kom hem plockade jag ur besticken ur originalförpackningen, som jag slängde i återvinningen, utan att tänka närmare på det. Men strax därefter fick jag en ingivelse och sade till maken "Vänta, jag måste bara kolla så att det inte ligger en skatt i asken". Jag hade en stark, stark känsla av att något fanns dolt under besticken. Och mycket riktigt:
Där var den, skatten! Eller, rättare sagt, Helge Janssons reservkapital. Drygt tusen kronor fann vi där, tillsammans med Helges patientkort och ett recept från 1977. Fantastiskt. Att sedlarna var utgångna sedan länge gjorde faktiskt inget. Det kändes fint ändå, på något sätt.
Det hela började med att vi fyndade ett gäng fina gamla cocktailgafflar på Pepparkaksfabriken i Norrskedika:
När vi kom hem plockade jag ur besticken ur originalförpackningen, som jag slängde i återvinningen, utan att tänka närmare på det. Men strax därefter fick jag en ingivelse och sade till maken "Vänta, jag måste bara kolla så att det inte ligger en skatt i asken". Jag hade en stark, stark känsla av att något fanns dolt under besticken. Och mycket riktigt:
Där var den, skatten! Eller, rättare sagt, Helge Janssons reservkapital. Drygt tusen kronor fann vi där, tillsammans med Helges patientkort och ett recept från 1977. Fantastiskt. Att sedlarna var utgångna sedan länge gjorde faktiskt inget. Det kändes fint ändå, på något sätt.
Jag är parkerad i soffan
Och här tänker jag stanna resten av kvällen. Stjärnstopp på det! Så kan man nämligen göra när barnen lever livets glada dagar hos farmor och farfar i Småland och maken kommer hem med en tv-vänlig middag bestående av turkiska burgare från Hötorgshallen.
Och om man har jobbat en hel dag, rensat förrådet som gud glömde och sorterat ut ett berg av återvinning härhemma, ja då har man sannerligen förtjänat en kväll i soffan.
Ah.
Och om man har jobbat en hel dag, rensat förrådet som gud glömde och sorterat ut ett berg av återvinning härhemma, ja då har man sannerligen förtjänat en kväll i soffan.
Ah.
Nä nu!
Jag vill börja blogga igen. På riktigt alltså, inte bara genom att posta semesterbilder för att visa att jag fortfarande lever. Men det är så svårt att sätta igång. Sen blir det enklare, men de första inläggen känns så tröga.
Men så. Ett inlägg avklarat. På återseende, antagligen innan kvällen är slut.
Men så. Ett inlägg avklarat. På återseende, antagligen innan kvällen är slut.
torsdag 4 augusti 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)