Livet uppstår i möten

Jag hörde Patricia Tudor-Sandahl på radion för ett tag sedan. Jag minns inte sammanhanget, men jag skrev ned en del av det hon sade:

"Livet uppstår i möten. Våra enskilda liv vävs in i ett större mönster. Från dess att vi föds till dess att vi dör är vi beroende av varandra. Vi lär oss vilka vi är, växer och krymper i relation till varandra. Manar fram det goda och det mindre goda hos varandra, hjälper varandra att blomstra eller vissna.

Vad vi gör eller låter bli att göra sätter spår som ibland är så djupa att de varar livet ut. Vi är varandras möjligheter, har någon sagt.

Men ibland gör vi livet omöjligt för varandra.

Det börjar redan när vi är små. Det är då som grunden läggs till den bild som man har av sig själv. Är jag älskad? Är jag dum? Är jag till glädje? Är jag besvärlig? Kan jag lita på andra? Är världen en trygg plats att vara?""

Jag fastnade för den frågan. För jag har aldrig fått lära mig att världen är en trygg plats. Jag har fått lära mig att den är farlig, att man måste se upp och vara orolig. Att det är viktigt vad andra tycker och tänker. Att människorna runt omkring mig antingen är bättre eller sämre än vad jag själv är. Att vi alla bedöms, hela tiden. Det har jag fått lära mig. Det är ledsamt att tänka på, men av olika skäl blev det så.

Det kanske inte är så konstigt att jag är trött hela tiden.

Men det finns hopp. Så här sade hon också, Patricia Tudor-Sandahl:

"Vi blir till i existentiell mening genom att andra ser på oss, speglar oss och lär oss vilka vi är. Frågan är bara hur klart de har sett. Kan deras ögon ha grumlats av förväntningar, förhoppningar och önskningar om hur de skulle vilja att vi vore? Om man frågar en människa: "Vem är du?" får man intressanta svar. Menföljdfrågan är ännu mer intressant: "Hur vet du det?"

Tänk om det finns mer att hämta hos oss än vi hittills har vetat om. Ett utrymme att växa i som är större än vi har anat. Tänk om det finns egenskaper, kvaliteter, talanger som andra inte sett eller orkat eller velat se. Möjligheter som vilar i väntan på att vi ska upptäcka dem, sidor av en själv som ännu inte tagits i bruk.

Så tror jag att det är."

Å, vad jag hoppas att jag kan vara en av mina barns möjligheter. Att jag får dem att förstå att de är älskade. Alltid. Oavsett vad. Att jag står på deras sida.

Och jag hoppas att de kan få bli mindre vilsna än jag, att de hittar och vågar utveckla sina alldeles egna egenskaper, kvaliteter och talanger.

Mina fina, fina älskade ungar.