Alltså det här med att vara sjuk. Inte kroniskt sjuk, inte allvarligt sjuk, men sjuk. Lite för ofta. Det är inte kul. Det tär och gnager på arbetstiden, som inte riktigt räcker till när man ska återhämta sitt sjuka stackars jag, eller sina sjuka stackars barn för den delen. Vi brukar inte vara sjukare än de flesta i min familj, men den här vintern och våren har varit rent för jävlig ur sjukhänseende. Influensa, förkylningar, magsjuka, allmän diffus feber - you name it, vi har haft det.
I fredags sade jag lite snabbt till min chef att jag kände mig lite stressad, men konstaterade att måndag och tisdag denna vecka var helt mötesfria vilket borde lösa det mesta. Och *poff* så försvann de där båda dagarna i maginfluensedimma. Nu har jag totalt tappat kollen på jobbläget, jag lovar. Jag är allt annat än on top of things. Och det stressar mig, det stressar mig massor. Inte minst med tanke på att jag jobbar bara två sketna dagar nästa vecka. Lillasysters dagis är stängt på onsdagen nämligen, och sedan är det kristi himmelsfärd. Härligt med lediga dagar i maj, javisst, men det är minsann ingen som flyttar fram mina deadlines.
Fy. Jag har nog med magsyra som det är, behöver inte mer stress. Usch, kan någon säga åt mig att det bara är ett jobb, och att det alltid brukar lösa sig i slutänden? Jag skulle verkligen behöva höra det just nu.
4 kommentarer:
Karin, det är bara ett jobb och långt ifrån viktigare än din egen hälsa. Be att flytta fram deadlines, det kanske går hoppas jag. Ta hand om dig och familjen, det är viktigast av allt i livet. Jobb, tja... nej inte alls! Kram
Tack Anette, du vet att det där behöver jag verkligen höra. Ska snacka med min chef imorgon, hon är en av de klokaste jag haft så det blir nog inga problem. Det är som du säger - bara ett jobb. Kram!
Du vet att det bara är ett jobb. Samtidigt: ett jobb som ju på något sätt ska göras. Resonera med chefen är ju prio ett. Och så dela på vabbande, kanske även på vabbdagen så att man tar halva var. Om båda har hyfsat flexibla jobb vill säga. Kan vara en räddning i såna där långa perioder. Men mot egen sjukdom hjälper ju inte det.
Krya på er och må ni bli friska nu med våren!
Kunde skrivit inlägget själv... och kan förstå hur du känner trots att vi inte dragits med sjukdomar särskilt mycket det senaste. I tisdags framförde jag önskemålet om att gå ner till 70 % i höst. För att jag så starkt känner att jag inte hinner med något, särskilt inte mina barn (och matlagning och träning och umgänge med vänner och livet bara!). Och när jag tog beslutet tänkte jag faktiskt att det är bara ett jobb och jag kommer nog kunna jobba mycket mer sedan när denna eran med små barn är över... ;-) Hoppas det löser sig för dig! Kram
Skicka en kommentar