Hur gör de, modebloggarna?

Mina bilder blir bara skräp. Hursomhelst så tänkte jag bara visa att jag har ägnat mig åt lite shopping, Obama style. (Vilket ni säkert är superintresserade av att få veta...):

Mot soffan: bokhögen växer

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men när jag uträttade ett ärende på vårt lokala Åhléns igår så kom jag hem med ytterligare två bokreaböcker: De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg (årets Augustprisvinnare och en bok jag tror jag måste samla mig ordentligt innan jag orkar läsa) och Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Har inte läst så mycket av henne, men hennes make är ju en favorit sen länge.

Någon av er andra som har läst?

Storebror sätter ner foten

Själv njuter jag fortfarande av snön; det ljusa, gnistrande, knarrande härliga täcket som bäddar in huvudstaden gör allt så mycket vackrare, och mig lite lyckligare. Men storebror har tröttnat. Häromdagen utbrast han:

- Jag hatar vintern! Jag har åkt pulka, jag har åkt snowracer, jag har byggt kojor. Det räcker nu!

Maken höll med och konstaterade att han också längtar efter våren. Men se det dög inte åt storebror:

- Jag längtar inte till våren! Jag längtar till SOMMAREN!

En stilförebild

Jag inspireras av Michelle Obamas stil. Hon är alltid chic, snygg och elegant och förmedlar en sån power. Hon klär sig enkelt i rena linjer, ofta med en twist i form av många armband, en stor brosch eller ett halsband. Klänning, gärna markerad i midjan och så med en fin kofta till. Precis så som jag gillar att klä mig, även om det ofta blir jeans till vardags eftersom klädkoden inte är så strikt på jobbet. Nedan är några outfits som jag gillar. Fler finns på denna eminenta blogg, där jag också lånat bilderna:

Biblioteket i all ära

Jag är en läsande person. Jag var en klassisk bokslukare som barn, och glupskheten har funnits kvar i alla år. Jag läser mycket, ofta och snabbt. Jag läser när jag är ledig, när jag har fullt upp och under studieåren läste jag massor av romaner som motvikt till kurslitteraturen.

Men den senaste månaden har jag inte orkat läsa. Kraften har inte funnits. Jag har inte kunnat koncentrera mig. Orden har hoppat omkring och jag har fått ge upp bok efter bok. I stället har jag frossat (mer än vanligt) i inredningsmagasin. Jag har vilat ögonen på de vackra bilderna och drömt mig bort. Det är allt jag har mäktat med. Bokklubbens bok den här månaden; Herta Müllers Hjärtdjur, fick jag ge upp efter 150 sidor. Och Gellert Tamas De apatiska tragglar jag fortfarande med. Fast den är ärligt talat alldeles för pratig och långrandig, det hade jag tyckt oavsett hälsotillstånd. Ann Heberleins drabbande Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva slukade jag dock på en dag. Så det är inte riktigt sant att jag inte orkat läsa alls.

Hur som helst. I takt med att jag mår bättre känner jag läslusten återvända. Och biblioteket i all ära, men härom dagen bejakade jag lusten och klickade hem en saftig Adlibrisbeställning. Mest romaner, lite matinspiration och så en bok om kriget i trädgården. Hör här:

En halv gul sol
Hypnotisören
Sista kulan sparar jag åt grannen
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Patient 67
Skydda trädgården från skadedjur
Fredriks fiskar
Fredriks skaldjur

Stackars magnolia

Tror ni den klarar sig?

Jag blir galen!

För några veckor sedan läste jag något klokt på en blogg. Nånstans. Det var en liten underfundig formulering bara. Men den var bra! Så jag vill hitta den igen. Det är bara det att jag inte minns var jag läste den. Och det gör mig galen!

Det var inte hos någon av er jag hänger hos jämt, utan på någon av de massor av andra bloggar jag halkar in på då och då. Så jag har letat, lusläst, gått in på blogg efter blogg, gång på gång. Har nästan känt mig som en stalker som gång på gång lusläser och bläddrar tillbaka bland bloggarna. Till ingen nytta.

(Och vad vill jag ha sagt med det här då? Tja. Inget, egentligen. Vädrar bara lite banal frustration över en rätt obetydlig detalj i mitt liv. Och jag tar det som ett friskhetstecken: nu när jag mår lite bättre kan jag börja blogga om småsaker igen. Gott!)

I juli är det dags igen

Montreal, here we come! Hela familjen, den här gången. Jag kan redan se framför mig hur lillasyster röjer loss på flyget...

En vacker dag

Och jag har lyckats ta mig till jobbet! Trots inställd t-banetrafik och 24 minusgrader. Det är värre för maken, för hans del verkar det kört. (Ser ni Stadshuset i fonden, förresten?)

Jag räknar ned

För övrigt kan jag tillägga att...

...halvtidssjukskrivning är en road to disaster. I alla fall om man har ett jobb där ingen annan kan rycka in när man är borta. När behoven av det arbete man utför aldrig har varit större i organisationen. Och när ens chef inte riktigt förstår vad det innebär att vara sjukskriven på halvtid. Det blir liksom samma arbetsbörda på halva tiden. Fullständigt orimligt.

I förrgår undrade min chef om jag ville ta över projektledning och planering av en heldag för alla våra chefer. Den strategiskt superviktiga dagen i fråga är om en vecka. Det hade gett mig 2,5 arbetsdagar att fixa det hela. Häpp.

Självmordsuppdrag, anyone?

(Och ni behöver inte vara oroliga. Jag sade nej.)

What's with the hysch-hysch?

Jag är som sagt halvtidssjukskriven. Har varit det i två veckor och ska vara det i två veckor till, är det tänkt. Det är sannerligen ingen långtidslösning, att vara hemma löser ju inget på sikt. Men jag måste få sova och de andra åtgärderna jag har dragit igång måste få tid att verka.

(Men herregud, jag kan inte ens skriva att jag är halvtidssjukskriven utan att förklara mig. På min egen blogg. Hur stört är det?)

Hursomhelst.

Min chef reagerade förvånansvärt vänligt när jag berättade om min sjukskrivning. Lösningsorienterad som hon är tipsade hon genast om kvällspromenader, avslappning, barnvakt och enklast möjliga middagsmat till familjen. Nu är det tyvärr inte så enkelt, men okej; jag uppskattar omtanken.

Däremot vill hon att vi håller min sjukskrivning hemlig. Ledningsgruppen har fått veta, men utöver det tycker hon att "det här kan vi väl hålla för oss själva". Mycket intressant och väldigt märkligt. Jag skäms inte en sekund över att jag är sjukskriven, och hon kan förstås inte hindra mig från att berätta för mina kollegor varför jag helt plötsligt bara finns på plats 2,5 dagar i veckan.

Jag kan se två förklaringar:

a) Hon vill skydda mig (oklart från vad) genom att inte berätta att jag är sjukskriven.
b) Hon vill skydda sig själv; det ser illa ut att en av hennes medarbetare är sjukskriven.

Vid närmare eftertanke håller ingen av ovanstående förklaringar. Andra teorier? Ni känner ju inte min chef förstås, men har ni några gissningar i största allmänhet sådär? Märkligt är det hur som helst.

Det här med mitt mående

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om det. Hur jag mår, vad som har lett dit och vad jag försöker göra åt det. Det är bara det att orden inte riktigt finns där. Jag kan inte samla tankarna och sätta dem på pränt. Faktum är att jag inte har kunnat läsa en enda bok den senaste månaden. Jag har bara bläddrat i inredningstidningar. Lite maniskt, men det har skänkt mig ro.

Det är inte förrän den senaste veckan som jag har börjat läsa böcker igen. Kanske är det ett gott tecken? Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva plöjde jag i torsdags när jag låg nerbäddad i feber. Jag är snart klar med Gellert Tamas De apatiska och så läser jag Hjärtdjur av Herta Müller. Inte världens mest upplyftande litteratur kanske, men ändå.

Jo, en bok har jag läst, förresten. Duktighetsfällan, handbok för prestationsprinsessor av Aleksander Perski och Joanna Rose. Den boken, mina vänner, beskriver mig. På pricken. Inte för att jag är så väldigt duktig hela tiden, för det är jag inte. Det orkar jag inte. Men för att jag har enorma krav på mig själv och orimliga förväntningar på vad jag ska prestera. Jag mäter mitt värde i mina prestationer. Ångesten över att prestera och rädslan för att misslyckas tar all min energi, och lämnar nästan ingen kvar för att faktiskt lösa uppgiften det handlar om, till exempel på jobbet. Och så får jag ångest över DET, över att jag inte presterar så bra som jag borde. Där någonstans startar den onda cirkeln. Om du sen sätter mig i en miljö där man inte får visa sig svag och där alla förväntas vara likadana och voilà: du har en halvtidssjukskriven, deprimerad snart 40-åring som inte kan sova.

Ungefär så. Och ni kan säkert räkna ut hur stressande det är för en bruten prestationsprinsessa att vara halvtidssjukskriven. Herregud vad trött jag är på det här.

Alla hjärtans dag

Och här vankar jag omkring i radhuset, mol allena. Maken och barnen är hos farmor och farfar i Småland. Faktum är att de gör hela resan för min skull; maken trodde att jag skulle må bra av en helg i lugn och ro. Och det har han helt rätt i, han är klok min make. Dessutom lämnade han en ask geléhjärtan till mig innan de åkte. Och en påse Polly. Och en påse Brio. Ingen dålig alla hjärtans dag-present, alltså. Tack och puss käre make!



Och du. Det kan hända att jag är ett par kilo tyngre när ni kommer tillbaka, men låt mig bara säga som så, att du bäddade för det...

Update: Och nu har lillasyster fått öroninflammation också, där nere i Småland. Stackars liten. Och stackars maken, han har inte direkt fått sova ut. Imorgon kommer de hem, oj vad jag längtar.

Men AJ

Exakt HUR ont kan man ha i halsen egentligen?

Lite grädde till

På moset, alltså. Halsinfektionen från hell har slagit klorna i mig. Det är knappt jag kan svälja, och inte nog med att jag är sjukskriven på halvtid för det där depressionseländet som jag inte orkar skriva om; i går och i förrgår fick jag vara hemma med feber. Feber! Det har jag inte haft på år och dag.

Nåja. Maken och barnen har flytt fältet för ett par dagar så jag kan ligga i TV-soffan och tycka synd om mig själv hur mycket jag vill. Och äta godis (om jag lyckas svälja ner något vill säga). Man kan ha det värre, trots allt. Och ni får ursäkta att det här har blivit något av en gnällblogg. Ljusare tider är på väg. Så det så!

Våga vägra mello

Det gör jag. Fick nog av eländet förra veckan. Här blir det sommartema i TV-soffan i stället:

Drömma kan man ju

Exakt precis på pricken så här skulle mitt kök gärna få se ut. Skulle bli hur fint som helst i radhuset från 1958. Faktum är att vårt nuvarande kök inte är alltför långt från drömmen: vi har samma golv och samma tapet, fast svart. Våra skåp är från 50-talet men ordentligt slitna. Och kaklet rött, tyvärr. Och jag hoppas fortfarande att vi slipper riva ut hela klabbet. Dessutom tror jag köket från Kvänum är snordyrt.

Men ändå. Drömma kan man ju...

Update: Åh, jag kan inte sluta dregla. Det är så perfekt.

Grädde på moset

Gissa vad vi har därhemma?

En vattenskada i köket.

Kanske också i badrummet (de ligger vägg i vägg). Omfattning okänd, än så länge, men ändå. Bara tanken på att riva ut rubbet... Det finns ju en del annat som kräver min energi just nu.

Joråsåatt.

Kanske, kanske

Jag börjar nästan tro att jag kommer att blogga igen. Ganska snart. Gudarna ska veta att det finns en del att skriva om. De senaste veckorna har varit en centrifug av känslor, symtom, trötthet, ångest, oro och en massa prat. Jag har inte mått särskilt bra men har gått fram på alla fronter för att få ordning på mig själv. Och det är lite bättre.

Och kanske skriver jag inte alls om den här själsprocessen. Kanske nöjer jag mig med att spegla alla de små glimtar av vardagsglädje som också finns här. Vid sidan av det snurriga.

Vi får se.