Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om det. Hur jag mår, vad som har lett dit och vad jag försöker göra åt det. Det är bara det att orden inte riktigt finns där. Jag kan inte samla tankarna och sätta dem på pränt. Faktum är att jag inte har kunnat läsa en enda bok den senaste månaden. Jag har bara bläddrat i inredningstidningar. Lite maniskt, men det har skänkt mig ro.
Det är inte förrän den senaste veckan som jag har börjat läsa böcker igen. Kanske är det ett gott tecken? Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva plöjde jag i torsdags när jag låg nerbäddad i feber. Jag är snart klar med Gellert Tamas De apatiska och så läser jag Hjärtdjur av Herta Müller. Inte världens mest upplyftande litteratur kanske, men ändå.
Jo, en bok har jag läst, förresten. Duktighetsfällan, handbok för prestationsprinsessor av Aleksander Perski och Joanna Rose. Den boken, mina vänner, beskriver mig. På pricken. Inte för att jag är så väldigt duktig hela tiden, för det är jag inte. Det orkar jag inte. Men för att jag har enorma krav på mig själv och orimliga förväntningar på vad jag ska prestera. Jag mäter mitt värde i mina prestationer. Ångesten över att prestera och rädslan för att misslyckas tar all min energi, och lämnar nästan ingen kvar för att faktiskt lösa uppgiften det handlar om, till exempel på jobbet. Och så får jag ångest över DET, över att jag inte presterar så bra som jag borde. Där någonstans startar den onda cirkeln. Om du sen sätter mig i en miljö där man inte får visa sig svag och där alla förväntas vara likadana och voilà: du har en halvtidssjukskriven, deprimerad snart 40-åring som inte kan sova.
Ungefär så. Och ni kan säkert räkna ut hur stressande det är för en bruten prestationsprinsessa att vara halvtidssjukskriven. Herregud vad trött jag är på det här.
7 kommentarer:
På något sätt har du kommit en bit på väg, eftersom du vet varför. (Brukar inte kännas som en tröst, jag vet. Men man kanske borde känna det som en tröst?)
Jag ser hur den ena efter den andra kvinnan i min bekantskapskrets tuffar raka vägen mot väggen. Några lyckas – med mer tur än skicklighet – stanna precis framför den, andra som jag lyckas dra i stoppen innan mer än näsan får sig en törn, medan andra brakar rakt in i den.
Man undrar hur det har blivit så här, särskilt som att alla har sina egna anledningar. Duktighetsprinsessor eller slackers verkar inte spela någon roll.
Det är något med livet här i början på 2000-talet som inte funkar, det är klart.
Känner igen mig så väl... men jag har *tvi tvi ta i trä* lyckats hålla mig "frisk" än så länge. Kan vara en fördel att ha haft en utbränd make i huset under 4 år tillsammans med tre små barn. Där vill vi/jag inte hamna igen. Jag försöker lyssna på min kropp och bara ta en dag off ibland även om jag säkerligen inte skulle klassas som sjuk av FK... bara lata mig i soffan när barnen och maken är borta. Jag tror att det faktiskt har hjälpt mig orka med jobbet och gett mig möjlighetr till den karriär jag har bakom mig so far. Faktiskt. Kram och lyssna på kroppen. Ligg i soffan och gråt ut till någon sorglig film.
Malinka: Ja, något är det helt klart. Och insikt är ett steg, det är bara det att jag är så jädra bra att beskriva mitt problem. Jag kommer liksom inte vidare med åtgärder, kanske gömmer jag mig bakom alla ord som beskriver? Har träffat en klok psykolog via jobbet som jag hoppas kunna fortsätta gå till. Annars måste jag hitta någon att gå till på egen hand, och då kanske jag hör av mig för tips, för visst hade du ett?
Fröet: Tänk att vi är så många som brottas med jobbet och prestationerna. Så mycket förslösad energi! Du gör helt rätt som tar andningspauser då och då. Kram!
Kram.
Anette: Kram tillbaka vännen. Och du, den där Göran var ingen höjdare, eller hur?
Nej inget vidare, rolig på sina ställen okej men inget storslaget. Stor besvikelse för jag har hört så mycket gott. Ikväll blir det nog Det stora blå, en gammal klassiker med fantastiska miljöer o musik. Drömmer om sommaren. Vi hörs om date. Kram
Anette: Å. Det stora blå är min absoluta favoritfilm, alla kategorier. Jag säger bara Jean-Marc Barr. *svimmade just*
Skicka en kommentar