Jag är som sagt halvtidssjukskriven. Har varit det i två veckor och ska vara det i två veckor till, är det tänkt. Det är sannerligen ingen långtidslösning, att vara hemma löser ju inget på sikt. Men jag måste få sova och de andra åtgärderna jag har dragit igång måste få tid att verka.
(Men herregud, jag kan inte ens skriva att jag är halvtidssjukskriven utan att förklara mig. På min egen blogg. Hur stört är det?)
Hursomhelst.
Min chef reagerade förvånansvärt vänligt när jag berättade om min sjukskrivning. Lösningsorienterad som hon är tipsade hon genast om kvällspromenader, avslappning, barnvakt och enklast möjliga middagsmat till familjen. Nu är det tyvärr inte så enkelt, men okej; jag uppskattar omtanken.
Däremot vill hon att vi håller min sjukskrivning hemlig. Ledningsgruppen har fått veta, men utöver det tycker hon att "det här kan vi väl hålla för oss själva". Mycket intressant och väldigt märkligt. Jag skäms inte en sekund över att jag är sjukskriven, och hon kan förstås inte hindra mig från att berätta för mina kollegor varför jag helt plötsligt bara finns på plats 2,5 dagar i veckan.
Jag kan se två förklaringar:
a) Hon vill skydda mig (oklart från vad) genom att inte berätta att jag är sjukskriven.
b) Hon vill skydda sig själv; det ser illa ut att en av hennes medarbetare är sjukskriven.
Vid närmare eftertanke håller ingen av ovanstående förklaringar. Andra teorier? Ni känner ju inte min chef förstås, men har ni några gissningar i största allmänhet sådär? Märkligt är det hur som helst.
14 kommentarer:
Mycket märkligt... är hon rädd att det smittar tro?
Fröet: Jamen precis! Det är min tredje teori, att det kanske smittar. Nåja. Jag håller inget hemligt.
Tror tyvärr att smittorisken inte är helt fel ute, även om det låter absurt. Att vara mentalt utmattad är inte socialt okej och det finns nog en massa fobier och tvångstankar kring det där. För det första är det jävligt läskigt att någon vågar stå för det och faktiskt ta ett steg tillbaka (och det modet kan ju smitta!) och för det andra är det lite som att prata om politik eller lön, det får folk att skruva på sig och de vill helst inte veta. Troligen är det inte så mycket dina övriga kolleger som just din chef som tycker det är jobbiga saker att prata om och därför helt inte vill.
Eller så är det helt enkelt bara så att det man inte kan prata om inte blir riktigt lika verkligt och att det är så hon försöker förtränga det. I vilket fall låter som om hon hanterar det lite dåligt.
Håller med - sjukskrivningar kan helt klart smitta! Ofta är den förste som blir sjuk på en arbetsplats ett tecken på att något är fel och inte sällan följs den så småningom av flera. Din chef reagerar dock helt fel och riktigt amatörmässigt! Säkert har hon aldrig varit med om det här förut. Och ändå är det så vanligt... Tänk att det fortfarande ska vara så här - man ska inte behöva skämmas för att vara sjuk och för att kunna göra något åt situationen krävs ju snarare samtal än hysch-hysch...
Kajsa: Jag tror också det är hon själv som inte vill prata/tänka/göra något åt problemet. Hon är inte direkt en coachande chef. Inte direkt den som individanpassar ledarskapet heller, och jag faller väl utanför hennes mall.
Jag tror hon kanske tar det personligt: att hon är del av orsaken till det som inte såg något i tid eller gjode något. Och att hon kan orsaka samma sak för andra.
Och att det ger "dåligt rykte" om arbetsplatsen - förstår du hur jag menar?
Kramen
Om man ska vara snäll har sjukskrivning varit ett socialt stigma, om än i det lilla formatet.
Att det är helt orimligt att hålla det hemligt – som du säger, skulle inte dina kolleger märka att du är borta halva tiden?!? – är det som gör saken helt absurd.
Jag kan inte se några fördelar med att hålla det hemligt. Däremot borde hon av hänsyn fråga dig vad du vill att hon ska svara om ngn undrar.
För egen del skulle ett hemlighållande ha ökat min skuldbörda, som redan blev ohyggligt stor när jag blev sjuk.
Jag kan ha fattat fel, men jobbar du inte på en relativt stor arbetsplats och statlig dessutom? I min värld ökar det chansn till genomtänka program för olika scenarier, till exempel god företagshälsovård med ett batteri av åtgärder för att komma till rätta med t.ex. utmattningstillstånd på ett bra sätt - eftersom man vet hur lätt de kan bli mer eller mindre kroniska.
Min bror drabbades för ett antal år sedan av samma sak som du och Telia - for all their faults - agerade helt föredömligt på alla punkter. Men det tog förstås sin rundliga tid innan han var tillbaka, och full speed enligt gamla definitioner är det ju INTE tal om; det är själva poängen.
Det här förändrar saker för livet, det ska man komma ihåg.
Märkligt och dumt kan jag tycka.
visst andra kan också känna efter "för mycket" , men
de kan ocså lära av dig eller hur?
Styrkekram till dig.
Jag hoppas ok att jag länkat till dig i min blogg
www.vackravansinniugavarda.bogspoit.com
Jag håller verkligen med och kan bara säga att du har kloka bloggvänner.
Och så en kram på det.
Verkar jättekonstigt. Vad hade hon tänkt att du skulle säga att du gör resten av tiden? "Februari är en sådan mysig månad, jag tänkte vara hemma lite extra och njuta"?
Hoppas det hjälper, åtminstone litegrann, så att du kan få kraft att gå vart du nu vill gå sedan!
En amatörmässig och okvalificerad gissning: Hon är alkoholistbarn och fasadhållare? Snyggt och fint ska det vara - på ytan? Tja, jag vet inte, men det är skumt helt klart.
Caroline: Tror det ligger mycket i det du skriver. Klokt!
Malinka: Och det är så skönt att jag har berättat för dem som berörs. En befrielse.
Smultron: Precis så. Och det räcker med den skuldbörda som är.
Cruella: Jag ska snacka med personalenheten.
Linda: Klart du får länka! Det är bara roligt. Och välkommen hit, jag ska titta in hos dig också.
Anna: Och du är en av dem! De kloka bloggvännerna alltså. Kram tillbaka!
Lo: Ja, lite knas är det...
ÅRP: Ja inte vet jag vad det beror på... Konstigt hur som helst.
Skicka en kommentar