Klaustrofobisk, förtätad och suggestiv. Sån är stämningen i Jerker Virdborgs roman "Svart krabba". En bladvändare som utspelar sig i ett krigsdrabbat land som liknar vårt, i en tid som liknar vår. En grupp soldater skickas ut på ett snudd på omöjligt uppdrag där de pressas till bristningsgränsen, både fysiskt och psykiskt. Inuti dem döljs ett fullständigt bråddjup, en skräck som de förgäves försöker dölja under en kontrollerad yta. Parallellen till det islandskap de befinner sig i är uppenbar- närsomhelst kan isen rämna och havet därunder är iskallt och djupt.
Soldaterna är fruktansvärt ensamma och utsatta. Paranoian griper omkring sig, de kan inte lita på någon, inte ens varandra. Krig. Är. Vidrigt. Boken får mig att vara så oändligt tacksam över att leva i fred.
En riktigt, riktigt bra bok som visade sig vara fullständigt omöjlig att lägga ifrån sig. Läs den!
2 kommentarer:
Över förväntan, eller hur? När jag tänkt på det lite så var det nog faktiskt den mest spännande bok jag läst. Inte illa!
Tror maken skulle uppskatta den trots att han inte är något läsarfreak.
Målle: min make blev också väldigt sugen på att läsa den. Fast han dubbelplöjer just nu "flyga drake" och "mig äger ingen".
Skicka en kommentar