In i dimman

Bläk. Kanske dags att byta ut hallonsmoothien mot grötfrukost framöver? I övrigt är det väl bara att bita ihop och acceptera att det åter är säsong för äckelviruset. Själv hoppas jag slippa upprepa förra vinterns rekord: tre kräksjukeomgångar på en säsong.

Fatta...

...att jag just beställde böcker för 1 520 kronor på Adlibris. Det är rekord.

Alla är dock inte till mig, en rejäl laddning ska med till kusinerna overseas. Förutom böckerna och lite annat har syster beställt saffran, kardemumma, kryddpeppar och glöggkryddor. Tror hon börjar få julkänslor, minsann.

Så här hade vi det på ön i helgen

Sånt här gör mig så arg

Det är högsäsong för svenska äpplen och Vi väljer att tokrea frukt från Spanien och Italien.

Jobblunch schmobblunch

Jag gillar inte arbetsluncher. I alla fall inte med folk jag inte känner så väl. Det blir liksom för mycket på en gång att tänka, säga något klokt, lyssna, analysera och äta samtidigt. Ingen möjlighet att anteckna, och så lite socialt snack på det.

Dessutom värdesätter jag min prestationsfria lunchpaus. Det är liksom den enda lugna måltid jag har under dagen. Jag har ju en två- och en femåring, så ni kan säkert föreställa er hur frukostar och middagar ter sig.

Idag jobblunchade jag ändå. Min chef tussade ihop mig med en chef här på jobbet som har rätt stora utmaningar framför sig. Så jag träffade honom över en lunch för att ge lite råd och stöd.

Hoppas jag fick ur mig något vettigt mellan tuggorna av spagetti carbonara. (Inget bra matval till en jobblunch, för övrigt.)

Fredagskul

Hård i magen?

Nej, men med blöjan full av sten. Man bara undrar hur länge hon gått omkring med den där barlasten...

Update: Och för er som undrar, så är det storebror som är skyldig till att fylla på lillasysters blöja.

Boktips?

När jag nu ändå är inne på det litterära temat:

Har ni några tips på böcker som funkar för mamma och femårig son på flygresa över Atlanen?

Storebror har börjat gilla kapitelböcker men läser också gärna detaljrika bilderböcker. Hans mamma är på jakt efter något som är lättläst och uppslukande (jag lär bli avbruten ungefär hundra gånger om jag ens hinner plocka upp min bok under flygresan) men inte banalt.

Hit me!

Snart Nobeltider

Litteraturprisspekulationerna är i full gång. Ett tecken så gott som något på att hösten är här.

Jag ser till min stora glädje att Amos Oz är en av favoriterna. Jag hoppas på honom och skickar en uppmaning till er alla att genast läsa En berättelse om kärlek och mörker om ni inte redan har gjort det. Oj oj oj så bra, om man bara kämpar sig förbi de första 75 sidorna om släktled efter släktled i hans familj.

Fast allra gladast blir jag förstås om Joyce Carol Oates äntligen kammar hem priset. Nu senast har jag läst Dödgrävarens dotter, och den var enastående. Hon är helt enkelt briljant.

Vem hejar du på?

I flow eller bara drogpåverkad?

Å vad skön den är, den där känslan av eufori man kan få när man har brottats med en bångstyrig text länge länge utan att nå fram, och så plötsligt lossnar det och den röda tråden finns där helt plötsligt eller pusselbitarna faller på plats beroende på vilken metafor man föredrar. Jag njuter av den just nu. Inte metaforen, utan den där känslan alltså. Litegrann av euforin kanske också kommer sig av att jag har överdoserat på myndighetens ganska äckliga earl grey och gröna karameller som påstås smaka äpple. Jag lastar i alla fall överskottet av tein och socker för det faktum att jag verkligen får anstränga mig för att sätta punkt just nu. Vill liksom bara fortsätta skriva och skriva och skriva...

Det är inte nödvändigtvis så att resultatet av skapandet blir en poetisk novell, ett tänkvärt blogginlägg eller något annat kreativt. Det kan också hända att det blir ett spökskrivet GD-brev till medarbetarna mitt under brinnande omorganisation. Som idag. Och det ska icke föraktas, säger jag er.

Villebråd

Jag har aldrig haft någon längtan efter att bli känd. Men ibland är man särskilt glad över att slippa ett liv i rampljuset. Till exempel när man ser bilder som den här:

Barnaktiviteter

Det här med barnaktiviteter. Alltså, vi har inte riktigt hängt med. Storebror är fem år, och det enda han har gjort i organiserad väg är simskola. Nästa höst kan han börja i fotbollsskola om han vill, det gör man vid sex års ålder här i hooden. Vi står i kö till Mulle, men det blir i så fall till våren. Han gillar varken att sjunga eller att dansa, så det går bort. Han har inte heller uttryckt några egna önskemål.

Så vi har struntat i att jaga aktiviteter.

Och det är ju inte direkt så att han är undersysselsatt. Kvällar och helger är späckade med umgänge. Det kryllar av kompisar här och jag blir lika lycklig varje dag när jag ser hur de leker och busar.

Borde vi? Missar han något?

Oväntade åsiktsfränder

Ni har väl alla läst det vid det här laget, Ankans debattinlägg på Newsmill. Men visst var det väl lite otippat att lyxhustrun visar sig dela åsikt med mina byråkratvänner? Men jodå. Kolla här vad Anka skriver:

"Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst."

Jag är dock mer tveksam till hur fru Anka ställer sig till den där byn utanför Östersund.

Digitala invandrare utan visum

Förra fredagen var jag på möte hela dagen med ett gäng mellanchefer i högre medelåldern från lite olika håll i landet. Under vår bricklunch hade vi ett intressant samtal som började med lite snack om telefonikrångel i våra myndigheter.

Snart gled samtalet över till det under som är modern kommunikationsteknik, och de möjligheter som numera finns att billigt och enkelt hålla kontakten med nära och kära som finns på distans. Alla var rörande överens om hur fantastiskt detta är.

Men sen. Sen halkade vi in på det här med bloggar, chattar, Facebook, Twitter och gud vet allt. Och det väckte känslor vill jag lova! De tidigare så milda och vänliga byråkraterna blev helt plötsligt väldigt fördömande. De skåpade ut alla dem som slösar bort sin tid och lämnar ut sina liv på Facebook, de kunde för sitt liv inte förstå varför någon över arton år skulle vilja blogga om sitt eget enkla liv, det verkade ju helt meningslöst.

Kort och gott så var mina lunchkamrater helt övertygade om att allt detta internettande måste vara skadligt. ”Vi har helt klart nått gränsen för hur mycket intryck och information den mänskliga hjärnan kan ta in”. ”Det KAN inte vara nyttigt”. Några fördelar med de nya sociala medierna kunde de inte se. Inte en enda, om jag förstod dem rätt.

Det är en sak att inte vara intresserad för egen del. Men att så reflexmässigt skåpa ut företeelser som är en så väsentlig del i deras egna ungdomars vardag, det känns sorgligt. Och oroväckande. Varför måste detta mönster upprepa sig, generation efter generation? Jag menar: varken Elvis eller televisionen visade sig väl leda till civilisationens undergång när allt kom omkring. Eller?

Det slog dem inte heller att denna nya teknik öppnar nya möjligheter, såväl sociala som pedagogiska. Visst, det finns mörka sidor av utvecklingen, men den kan också vara till stor nytta för samhället. Inte minst för deras egna myndigheter. Dagens unga vuxna kommer att ställa helt andra krav på tillgänglighet, öppenhet och flexibla tjänster än vad vi gamlingar gör.

Att det dessutom kanske kan vara så att ungdomar, som har levt i den digitaliserade världen sedan barnsben, har lärt sig hantera den, genom att skanna, sålla bort, stänga av och gallra, på ett helt annat sätt än de själva, det kunde de inte alls förstå.

Jag försökte milt föra fram dessa perspektiv utan större framgång. Dessutom kunde jag inte låta bli att berätta att jag som snart 40-åring både fejsbookar och bloggar och att jag har stort utbyte av det. Det var lite roligt att se deras miner faktiskt. Mitt anseende i denna grupp är antagligen allvarligt skadat…

Vid närmare eftertanke så var det faktiskt inte bara Internet som skåpades ut vid lunchen. Storstäder var också en styggelse. Helst skulle man bo i en by utanför Östersund. Eller möjligen på en kobbe i Bohuslän. Joråsåatt.

Kiro vadå?

Vid middagsbordet konstaterade maken att han har en tid hos kiropraktorn imorgon. Lillasyster lyste genast upp, tittade imponerat på sin pappa och frågade:

- Pappa köra traktor?

Säljfrämjande statistik?

Idag är det visning på ett radhus i vår lilla förening. Jag kanske klä barnen i något extra fint och mig själv i ett extra brett leende och gå ner och gunga med dem i parken mellan husen, allt för att stärka intrycket av bullerbyidyll och bidra till att några trångbodda barnfamiljer slåss om huset med riktigt feta bud?

På Hemnet kan jag för övrigt läsa om vilken livsstil som gäller i vårt bostadsområde:

41% är 36-49 år
57% är gifta
55% är par med hemmaboende barn
48% bor i 121-180 kvm
Intressen: utförsåkning, segla, spela golf
Läsvanor: morgontidningar, ekonomi, affärer och aktier, tidningar om barn och föräldrar

Det låter rätt tråkigt. Men ärligt talat, betyder de där uppgifterna något för någon? Är det någon som tänker "hoppsan, bara 41 procent i mitt åldersspann, näe då blir det inget bud"? Dessutom undrar jag hur de delar in bostadsområdena. Här ute i hooden skulle resultatet kunna se ut på ett helt annat sätt, beroende på hur man skär.

Bra början

Jag är utsövd och var på jobbet före sju.
Solen skiner över Riddarfjärden.
Tror det blir en fin dag.

Vilken ska jag läsa först?

So much for trygga räkan

Det här var helt nytt för mig. Jag blir helt matt. Vad kan man äta egentligen? Hur ska man veta vad man kan äta?

Och vem i all världen har fått för sig att räkorna blir mer aptitliga med hjälp av konstgjorda färgämnen?

Två hösttecken

1. Barnen får nykokt äppelkräm som godnattmat.
2. Det är dags att lyfta fram den här godingen ur bokhyllan:



På söndag ska jag koka kalops.

Stamkund

Jag har belönats för min shopping-spree:



Hmm, undrar vad jag ska använda checkarna till. Kanske läge att plocka ut lite extra handsprit? Den kan gå dyrt på svarta marknaden senare i höst...

Bara ett tips

Ogillar du trängseln på t-banan? Då har jag ett tips. Det är bara att hosta lite lagom rossligt, nysa i armvecket och snyta dig ljudligt. Jag lovar, ingen vill sitta bredvid dig. De mördande blickarna från dina medpassagerare får du på köpet.

Update: Och för tydlighetens skull vill jag klargöra att jag inte har testat ovanstående taktik. Däremot värderar jag varje medpassagerare med blicken, och är beredd att byta vagn vid eventuella tecken på flunsan.

Förresten

Har jag berättat vad jag ska göra den 31 januari?



Och man måste kanske känna mig väl för att förstå hur stort det är. Än idag. Och maken, förlåt, men sisådär 1.05 in i filmen ovan blir jag faktiskt helt knäsvag. We go way back, Dave och jag. Och jag hade tänkt klippa in videon - snyggaste ever - men den gick inte att bädda in, så vill ni njuta av Dave och gänget anno 1987, så klicka här. Rekommenderas.

Meningslöst

Note to self: Det finns ingen som helst poäng med att läsa kvällstidningarna på webben strax innan man går och lägger sig. Ingen. Poäng. Alls.

Update: Och om jag ändå gör misstaget att klicka mig in på någon av de där skräpsajterna så måste jag genast neutralisera allt elände jag läst om. Det brukar jag göra genom att besöka någon av mina favoriter i genren vackra, harmoniska och okomplicerat inspirerande bloggar. Till exempel den här, den här eller den här. Tack för att ni bjuder på fin verklighetsflykt!

Sa jag att jag närmar mig 40?

För sju-åtta år sedan förstörde jag min menisk. Jag var och klättrade med några vänner och när jag vinklade till knäet för att ta mig upp för en lagom utmanande led sade det pang. Knäet återhämtade sig dock hjälpligt, och även om jag inte kan klättra längre så har det hållit sig lugnt.

Tills igår. Då pajade menisken igen. Ordentligt. Jag kan faktiskt knappt gå och lyckades inte ens ta mig till t-banan i morse utan fick ta bilen.

Vad jag gjorde den här gången?
Sträckte mig efter en bok i bokhyllan.
Joråsåatt.

Inte direkt bingo

Jaha. Det känns ju sådär att ha bokat in en resa till Montreal med femårige sonen, just när svininfluensan väntas kulminera i Sverige, men innan vi har kunnat vaccinera oss.

Är jag helt dum i huvudet som ger mig ut och reser i det läget? Är jag det? Smittorisken är förstås störst i folksamlingar, och å ena sidan kan man väl resonera som så att folksamlingen vid incheckningsdisken på Arlanda inte är värre än den på Stockholms t-bana, som jag åker med varje dag. Å andra sidan så tillbringar jag inte flera timmar i samma t-banevagn som en massa annat folk. Det gör jag på flyget. Har vi oturen att dela flygkabin med en sjuk stackare, så lär vi ju bli sjuka.

Nåja. Det är som det är. Biljetterna är inte ombokningsbara, så jag kan inte skjuta på resan bara för att stilla min oro. Och det kanske är bra, för jag vill inte låta den här eländiga sjukdomen påverka min vardag alltför mycket. Det vore bara alltför deprimerande.

Och blir vi sjuka, så får vi pengarna tillbaka. Alltid nåt.