Jag gillar inte arbetsluncher. I alla fall inte med folk jag inte känner så väl. Det blir liksom för mycket på en gång att tänka, säga något klokt, lyssna, analysera och äta samtidigt. Ingen möjlighet att anteckna, och så lite socialt snack på det.
Dessutom värdesätter jag min prestationsfria lunchpaus. Det är liksom den enda lugna måltid jag har under dagen. Jag har ju en två- och en femåring, så ni kan säkert föreställa er hur frukostar och middagar ter sig.
Idag jobblunchade jag ändå. Min chef tussade ihop mig med en chef här på jobbet som har rätt stora utmaningar framför sig. Så jag träffade honom över en lunch för att ge lite råd och stöd.
Hoppas jag fick ur mig något vettigt mellan tuggorna av spagetti carbonara. (Inget bra matval till en jobblunch, för övrigt.)
2 kommentarer:
Fy farao, det går INTE att prata något vettigt och äta samtidigt. Knappt med vänner.
Cruella: Jag VET!
Skicka en kommentar