Digitala invandrare utan visum

Förra fredagen var jag på möte hela dagen med ett gäng mellanchefer i högre medelåldern från lite olika håll i landet. Under vår bricklunch hade vi ett intressant samtal som började med lite snack om telefonikrångel i våra myndigheter.

Snart gled samtalet över till det under som är modern kommunikationsteknik, och de möjligheter som numera finns att billigt och enkelt hålla kontakten med nära och kära som finns på distans. Alla var rörande överens om hur fantastiskt detta är.

Men sen. Sen halkade vi in på det här med bloggar, chattar, Facebook, Twitter och gud vet allt. Och det väckte känslor vill jag lova! De tidigare så milda och vänliga byråkraterna blev helt plötsligt väldigt fördömande. De skåpade ut alla dem som slösar bort sin tid och lämnar ut sina liv på Facebook, de kunde för sitt liv inte förstå varför någon över arton år skulle vilja blogga om sitt eget enkla liv, det verkade ju helt meningslöst.

Kort och gott så var mina lunchkamrater helt övertygade om att allt detta internettande måste vara skadligt. ”Vi har helt klart nått gränsen för hur mycket intryck och information den mänskliga hjärnan kan ta in”. ”Det KAN inte vara nyttigt”. Några fördelar med de nya sociala medierna kunde de inte se. Inte en enda, om jag förstod dem rätt.

Det är en sak att inte vara intresserad för egen del. Men att så reflexmässigt skåpa ut företeelser som är en så väsentlig del i deras egna ungdomars vardag, det känns sorgligt. Och oroväckande. Varför måste detta mönster upprepa sig, generation efter generation? Jag menar: varken Elvis eller televisionen visade sig väl leda till civilisationens undergång när allt kom omkring. Eller?

Det slog dem inte heller att denna nya teknik öppnar nya möjligheter, såväl sociala som pedagogiska. Visst, det finns mörka sidor av utvecklingen, men den kan också vara till stor nytta för samhället. Inte minst för deras egna myndigheter. Dagens unga vuxna kommer att ställa helt andra krav på tillgänglighet, öppenhet och flexibla tjänster än vad vi gamlingar gör.

Att det dessutom kanske kan vara så att ungdomar, som har levt i den digitaliserade världen sedan barnsben, har lärt sig hantera den, genom att skanna, sålla bort, stänga av och gallra, på ett helt annat sätt än de själva, det kunde de inte alls förstå.

Jag försökte milt föra fram dessa perspektiv utan större framgång. Dessutom kunde jag inte låta bli att berätta att jag som snart 40-åring både fejsbookar och bloggar och att jag har stort utbyte av det. Det var lite roligt att se deras miner faktiskt. Mitt anseende i denna grupp är antagligen allvarligt skadat…

Vid närmare eftertanke så var det faktiskt inte bara Internet som skåpades ut vid lunchen. Storstäder var också en styggelse. Helst skulle man bo i en by utanför Östersund. Eller möjligen på en kobbe i Bohuslän. Joråsåatt.