Jag också

Och apropå mitt förra inlägg, så känner jag mig lite som en hjälte jag också. För att jag inte bröt ihop (jag fällde bara en liten tår) när jag insåg att hela vår resplan skulle spricka på grund av en sketen försening. För att jag lyckades (nåja, för det mesta) göra resan till ett äventyr i stället för ett elände. För att jag hade varit förutseende nog att förbereda små överraskningar i form av leksaker, pennor och andra småprylar som kunde hålla storebror sysselsatt under resan. För att jag höll humöret uppe trots bara tre timmars kass nattsömn på flyget till Frankfurt. För att vi blev ett så härligt sammansvetsat team, storebror och jag.

Det gjorde vi bra!