Jag talar om storebror.
Han fick sin hjältestatus under vår Kanadaresa. Vi hade rejäl otur med både dit- och hemresan. På vägen dit fick vi vänta i fyra timmar vid en trist gate på Newarks flygplats. Men värst var det när vi skulle hem. Eller vad sägs om mer än åtta timmars väntan på flygplatsen i Montreal och drygt fyra timmar i Frankfurt? (Och vi skulle inte ens ha flugit via Frankfurt!)
En sådan pärs hade kunnat knäcka den bästa. Men inte storebror. Han höll humöret uppe. Inte ett ord av klagan. Inget gnäll, inget bråk. Han köade tålmodigt och väntade snällt medan hans starwarsfigurer undersöktes av stränga säkerhetsvakter, och medan mammas pass skärskådades av skeptiska immigration officers. Han hälsade vänligt på flygvärdinnor, bagagepersonal och medresenärer. Bjöd på godis och väntade på sin tur. Åt äckliga mackor och blaskig soppa, när inget annat fanns. Satt på den ena obekväma stolen efter den andra. Och lekte. Lekte, lekte och lekte. Hans fantasi räddade honom. Aldrig hade jag väl trott att några småprylar i en liten kånkenryggsäck skulle kunna sysselsätta en femåring i mer än ett dygn.
Min hjälte.
3 kommentarer:
Så duktig!
Vad innehöll kånken för spännande saker?
Puss på dig, söta goa lille hjälte!
Malinka: Å, inget märkvärdigt. En liten leksaksbil, ett par playmobilgubbar, en mini-målarbok, ett litet ritblock + pennor, små knasiga klistermärken i form av djur, klistermärken i form av ögon som man sen kan rita ansikten kring, en liten bok... Småpryttlar bara.
ÅRP: Ja han är verkligen en hjälte. Han har vuxit så i höst.
Skicka en kommentar