Jag och maken var på Dramaten härom kvällen. Och när skådisarna på slutet kom ut för att tacka för applåderna, så blev jag arg. Eller åtminstone sur. För att de minsann får applåder och jubelrop efter väl förrättat värv, till skillnad från oss andra. Oss är det minsann ingen som tackar.
Jädrigt otacksamt av mig, tycker jag själv.
Så vad säger det om mig, tror ni?
2 kommentarer:
Det är nog bara att hacka i sig att de flesta får applådera sig själva. Trist, men sant. Men visst kan man bli avundsjuk. Kanske maken kan klappa lite när du kommer hem från jobbet?
För övrigt var en av mina tidigare chefer på det stora energibolaget riktigt bra på att ställa till med stora applådkalas på fredagsluncherna då han beställde catering och presenterade förtjänstfulla presentationer och delade ut applåder till några och pocketböcker till alla. Tills avundsjukan slog till i takt med sparivern och detta avblåstes.
ÅRP: Ja, visst kan man bli avundsjuk. Det är ju inte så att jag missunnar Jonas och Livia deras applåder, inte egentligen. Men alla vi andra då! När ska vi få lite uppskattning?
Skicka en kommentar