Recept på en bra onsdag

• Vackrast tänkbara höstväder: sprakande färger, sol och krispigt klar luft.
• En stressfri familjepromenad - alla tillsammans - till dagis och skola.
  
• En planeringsdag som blev givande, inspirerande och rolig, trots att jag slutar om en månad.
• 90 minuters poweryoga.
• En oväntad present av finaste maken: världens gosigaste tofflor.
• En lika oväntat besök av en god granne som tittade över bara för att leverera två nybakade fantastiska bröd.
• Kvällsté och macka framför Arga snickarn.

Nu ska jag strax sova, först bara packa ihop och beställa taxi inför morgondagens tripp till Umeå. Vår workshopturné fortsätter. Sex workshops avklarade, tolv återstår...

No picnic

Oh la la. Mina sista veckor på Myndigheten lär inte bli någon promenad i parken precis. Min chef har nu på allvar insett att jag snart slutar, och nu ska säckar knytas ihop, projekt avslutas, andra projekt påbörjas och arbetsuppgifter dokumenteras. Vilket förstås är helt okej. Till en viss gräns. För självklart ska jag avsluta på ett anständigt och ansvarsfullt sätt. Men min chef vet vad hon vill. Och just nu vill hon få ut så mycket hon bara kan av mig under mina sista veckor. Hon ser gärna att jag gör ett halvårs jobb på en månad, typ.

Puh.

Jag tror dock att jag har tillräckligt med integritet, erfarenhet och självbevarelsedrift för att balansera hennes krav med mitt eget behov av att överleva utan totalt stressöverslag. Och jag får väl ta det som en komplimang när hon säger ”Det är ju en sak när folk som inte gör något slutar, men personer som faktiskt åstadkommer något vill man ju inte riktigt släppa iväg.” Ett uttalande man kan fundera en hel del över, för övrigt.

The event

Någon annan som såg första avsnittet av den hajpade serien? Det gjorde jag. Nu är jag förvirrad. Och matt. Men lite sugen på nästa avsnitt ändå. Och det är väl precis det som är meningen.

Och hey: presidenter, CIA-mörkläggningar, hemliga fångläger, unga smarta hjältar, flygplan som försvinner... Vad mer kan man begära av en söndagkvällsunderhållning?



Nåväl, taxin hämtar mig tio över fem imorgon bitti, så nu är det sovdags. Go'natt!

Inte nödvändigtvis en bra sak

Okej, det kanske inte finns vetenskapliga bevis för det här, men väl många års beprövad erfarenhet:

När man väl har börjat äta Polly, så går det inte att sluta.

Badrummet före och efter

Renoveringen av vårt lilla badrum är klart! Ja, faktum är att det har varit klart i några veckor nu, fast jag har glömt att blogga om det. Förändringen är rätt radikal (jag vet att före-bilderna är helknasiga, men jag tror ni fattar ändå)

I give you före:



Och efter:






Det är så fint! Och jag är så glad!

Höstpyssel

Visst är de vackra? De ska bli en krans till vår ytterdörr. Men först ska de stå i en blandning av glycerol och vatten, för att behålla sin vackra färg så länge som möjligt. Och sen ska de torka, innan det är dags att limma upp dem på kransstommen. Förra året såg höstkransen ut så här.

Ljuva november

Vad ska du göra de tre första veckorna i november?

Själv ska jag vara ledig.
Galet ledig.
Tokledig.

Sen börjar jag på mitt nya jobb, förhoppningsvis utvilad och fylld av ny energi. Och förutom att det nya jobbet verkar kunna bli ungefär hur kul som helst, så är. det. så. skönt. att. sluta. här. Det blir bara tydligare och tydligare att jag inte kan jobba kvar mycket längre med vett och sans i behåll. Inget ont om Myndigheten i stort. Den är befolkad av engagerade människor som gör stor nytta. Men i mitt lilla mikrokosmos har det blivit alltför trångt, alltför likriktat och alltför ont om syre. Ett antal drabbningar med flummiga tramskonsulter som kör med grova härskartekniker mot mig gör inte saken bättre.

Jag räknar ner.

Bad hairyear

Ungefär så här ser mitt hår ut just nu. Tänk bort det docksöta modellansiktet bara så har ni mig där. Jag fattar inte vad som händer med mitt hår, det blir bara vildare, tjockare och frissigare för varje månad som går. Galet. Imorgon är det jag som testar en ny frisör; vi får se om hon lyckas tämja eländet.



(Bilden lånade jag från Ebbas blogg som lånat den från Scanpix.)

Fem säkra hösttecken

1. Rumpvärmen på i bilen.
2. Nektarinerna är utbytta mot clementiner i fruktkorgen på jobbet. (Vilket för övrigt är FÖR TIDIGT, de är inte goda än!)
3. Jag har träningsvärk efter terminens första yogapass.
4. Stearinljus och ved förtjänar en egen post i månadsbudgeten.
5. Jag är sugen på digestivekex med ost och marmelad.

Vilka tecken ser du?

YES!

Den där statusrapporten, ni vet.
Det är strax dags att publicera den på fejan.
Jag har ett nytt jobb.

Det har sina upsides ändå, det här jobbet

Att hålla workshop för 80 kollegor på Myndigheten. Att hålla gruppen vaken och alert i tre timmar. Att initiera spännande samtal och väcka tankar. Att våga avvika från manus för att spinna vidare på insiktsfulla och utvecklande idéer som kläcks under gruppövningarna. Att direkt efteråt få massor, ja massor av uppskattande kommentarer och hjärtliga tack från såväl kända som okända kollegor. Att dagen efter få ännu mer uppskattning, per mejl.

Det är häftigt.

Tjejkväll

När maken och storebror drog till skogs för övernattning med Mullegruppen fick lillasyster och jag en härlig tjejkväll ihop. Brödbak, skogspromenad, bubbelbad, frisyrfix (hennes idé), thaimat och massa bokläsning. Mys i kvadrat.

Nu en stund i tv-soffan.
En skål med Polly.
Tända ljus.
Lugn.
Ro.

Det tar sig

Jamen hörni, det börjar arta sig riktigt bra det här.
Snart så...

En tidningsjunkies bekännelse (och besvikelse)

Häromdagen köpte jag premiärnumret av Yourlife. Fler lär det inte bli - jag är besviken. Vilken konstig tidning. Den här gången har du inte lyckats, Carina N.



Tidningen är otydlig, upphuggen. Inget fokus någonstans. En rörig layout fylld av en massa lyckade människor som känns väldigt långt borta från min verklighet och som bara får mig att känna mig stressad. Trots att jag definitivt tillhör målgruppen. Och så medverkar *gäsp* samma gamla personer som i alla mediesammanhang. Är tidningssverige verkligen så trångt?

Nej, tacka vet jag Femina, min favorit. Och Lantliv, som helt otippat seglat upp som ett av mina älsklingsmagasin - jag som inte ens är särskilt lantlig av mig. Dessutom gillar jag Fokus, den lånar jag på jobbet och lusläser varje vecka för aktualitet och reflektion. Perfekt att läsa på tuben.

Vira blåtira

Kan någon tala om för mig varför jag köpte ett set med blå, grön, gul och rosa ögonskugga igår?

Liv och död i ljuva september

Åh en sån kväll. Åh en sån kvällspromenad. Det är stilla, så stilla. En rosaskimrande solnedgång smeker Mälarens stränder och får mina ögon att tåras, så vacker är den. Jag njuter i min nya parkas som är precis lagom prasslig, med fickor precis lagom stora. Radion ryms där, men jag låter den vara tyst. Vill bara lyssna till ljudet av knastrande grus under mina fötter, och av barnskratt i fjärran.

Framför mig ser jag en god granne med dotter. De strosar hemåt, småpratandes, efter en kväll på viken med sjöscouterna. Jag kommer ikapp, vi byter några ord och så säger han:

- Hörde du att A:s och J:s pappa gick bort igår? Alldeles hastigt.

De två små töserna som var här på lillasysters treårskalas igår har alltså just förlorat sin morfar. Två av våra goda grannar har förlorat sin far. Livet. Så skört det är. Och så vackert.

En ambition

Det finns en person i min relativa närhet, vars beteende jag har funderat en hel del på. Den här personen tycks, grovt räknat, bemöta sina medmänniskor på ett av två sätt:

1. Med milt överseende och en lätt överlägsen attityd. Det handlar ofta om att visa för andra hur mycket mer allmänbildad och världsvan man är, gärna genom att slå dem i huvudet med allehanda fakta (dock sällan egna analyser eller slutsatser). Detta agerande drabbar ofta personer med lägre utbildningsnivå eller erfarenheter som personen ifråga inte värderar särskilt högt.
   
   
2. Underdånigt, imponerat. Då skrapas det med foten och inga kritiska frågor ställs. Detta agerande ses särskilt inför formella auktoriteter med hög formell bildning, till exempel läkare, professorer och företagsledare. Elle någon om rest mycket eller är utrustad med något annat som personen jag skriver om betraktar som en statusmarkör.

Inget av dessa beteenden verkar vara särskilt givande. De får till följd att personen ifråga per automatik alltid hamnar över eller under en annan person på en tänkt statusskala. Aldrig på samma nivå. Detta i sin tur gör det svårt att föra äkta, innerliga samtal. Och tänk så mycket klokskap man missar om man redan från början räknar ut människor och tror att de inte har något att komma med. Och ibland är det förstås viktigt, ja till och med nödvändigt, att ifrågasätta formella auktoriteter.

Min inte särskilt avancerade analys är att det här beteendet bottnar i en väldigt svag självkänsla. En osäkerhet som gör att personen ifråga omedelbart måste mäta sig själv statusmässigt med de människor han eller hon möter.

Och min slutsats är att jag vill göra allt som står i min makt för att agera på ett helt annat sätt: att bemöta mina medänniskor som idivider och som jämlikar. Oj vad banalt det låter. Och oj vad svårt det är ibland. Det vet jag, tro inget annat. Men det är min ambition, och en viktig ambition.

Visualisering av idag

Läser på fina Livstid om visualisering. Att beskriva en framtid som ser ut så som man vill ha den, att i förväg skapa en bild av en genomförd förändring.

Det är inte en teknik jag brukar tillämpa, men nu använder jag den i mina förändringsplaner. Jag har till exempel redan skrivit den statusrad som jag hoppas få publicera på Facebook inom kort. Så kan visualisering också se ut, år 2010.

Tid för förändring

Jag har varit där, förresten. I nästa vecka får jag veta hur det gick. Men jag har också varit på två mycket intressanta möten på ett annat och ännu mer spännande ställe. Ett tredje möte är inbokat, så det verkar hoppfullt. Och visst håller ni tummen för mig? Det är dags för förändring. Oj oj oj vad det är dags för förändring.

Var blev böckerna av?

När slutade jag att skriva om böcker här på bloggen, egentligen? Och varför? Tror minsann det börjar bli dags för några litterära reflektioner.



Ska bara sova lite först.

En återbloggning

Undersökningen jag gjorde igår har inte oväntat fått mig att tänka lite extra på mamma. Och på sjukdomen som ryckte bort henne från det här livet alldeles för tidigt. Jag bläddrade tillbaka i bloggen och fann det här inlägget som jag skrev i augusti 2008, ett år efter mammas bortgång. Jag kan inte låta bli att publicera det igen, för det rymmer en viktig insikt. Ös på med kärlek, hörni:

Igår började jag titta på Big love från början. TV-serien som var min trogna följeslagare, min tröst och mitt tidsfördriv under den helt igenom absurda sensommaren för ett år sedan. Den följde mig genom sorgen och försöken att förstå att min älskade mamma faktiskt var borta för alltid, och att hon aldrig skulle få träffa sitt fjärde barnbarn. Genom graviditetens sista veckor, så långa och tunga och samtidigt så fyllda av förväntan. Genom det totala känslokaos som stormade i mig då. Och självklart kommer känslorna tillbaka så fort Beach boys börjar sjunga signaturmelodin. Med ens minns varje fiber i kropp hur det var.

Tankarna på mamma har den sista tiden handlat mycket om hur ensam man är när man dör, när man sakta tynar bort och försvinner så som mamma gjorde. Hur man trots kärleksfulla ord, smekande svala händer och kall rabarbersaft måste möta smärtan och döden så skoningslöst ensam. I resan mot döden passerar man också ett tillfälle då alla tröstande ord om kärlek förlorar sin mening. Jo, jag tror faktiskt att det är så. Kanske är det inte ens så hemskt som det låter.

Någon av de sista dagarna vid mammas säng på lasarettet i Enköping, sade jag - Jag älskar dig så, mamma. - Ja, och vad ska jag göra med det då? sade hon, min kära mamma. Och visst, precis så var det ju. Ingen kärlek i världen kunde förändra det som var på väg att hända.

Jag hade en del föreställningar om sjukdom och död, innan den drabbade mamma. Förstås. En del naiva bilder av hur det är att vaka vid en dödsbädd: om dödssjuka som trots sina plågor ger sina anhöriga livsråd och fyller dem med styrka. Om ett sista förtroligt samtal som skänker båda parter ro och styrka. Och så kan det säkert vara. Så är det. Också. Men så var det inte på slutet. Inte då. När mamma tänkte på barnbarnet som skulle komma, så sade hon bara till mig Åh, hur ska du orka?. Visst kan jag önska att hon i stället hade tagit mig i handen och sagt Det kommer att gå bra. Barnet blir en tröst. Du är stark. Men mamma kunde inte göra annat just då än att uttrycka sina egna känslor och rädslor. Där fanns ingen kraft kvar att stärka sin dotter med. All fernissa var borta, och ingen kan begära att hon där och då skulle orka något annat.

Så säg det ni vill säga till varandra. Vänta inte. Gör det nu. Och ös på med kärlek.

Mitt i alla tankar om döden läste jag Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten. Och jag blev djupt berörd. Den beskriver allt det där jag nu har förstått och lärt mig om döendet. Den beskriver min upplevelse så väl. Och även om jag inte vet något om mammas egen upplevelse, så känns hans beskrivning av döendeprocessen helt sann. Och språket sen, språket är magiskt.

Genomgången och klar

Puh. Nu är den avklarad, undersökningen. Och en sak säger jag er, koloskopi är ingen barnlek. Aj vad ont det gjorde. Och jag som brukar skryta över min höga smärttröskel. Tur det finns lugnande medel, två doser fick de ge mig. Nu är jag i alla fall genomgången och klar, och det är så skönt, inte minst med tanke på mammas sjukdom.

Vi var oerhört lika till utseendet, mamma och jag. Samma kroppsbyggnad, samma händer, samma fötter, samma långa hals och samma ansiktsdrag. Hur konstigt det än låter så har just detta faktum gjort att jag har oroat mig lite extra för att jag kanske ska drabbas av samma otäcka cancer som mamma. Jag vet att det låter larvigt, men varför skulle vi inte kunna vara lika på det sättet också? Det är logiskt, på något konstigt ologiskt sätt.

Och faktum är att läkaren hittade fyra små polyper som inte borde ha funnits i mina tarmar. Nu är de tack och lov ett minne blott och på väg till analys som ska utröna vilken sort det var; ofarliga rackare eller den sort som "har en lite stökig cellbildning" som läkaren uttryckte sig, och som därmed kan bli elaka med tiden.

Det första jag åt efter undersökningen? Ett wienerbröd. Några timmar senare ropade hela min kropp, och själen också för den delen, efter en tunnbrödrulle med en grillad och majonnäsgurka. Och en cola. Det suget kommer över mig sisådär en gång om året. Och då är det bara att bejaka. Det var gott, men nu får det gärna dröja ett år till nästa gång.