Jo tack, den var finfin. Lata dagar i flödande sol på bästa ön. Jag tror aldrig jag har sovit så gott som de här nätterna på ön, och när jag väl lyckats hacka bort en del av snö- och istäcket på altanen så kunde jag sitta ute och njuta utan att frysa ett dugg, tro't eller ej. Isen ligger fortfarande tjock över vår del av Östersjön, dock - det går nästan inte att föreställa sig att vi kommer att bada där i sommar.
Barnen lekte sådär idylliskt och fint som de bara gör på landet. De har spionerat på grannar, täljt med morakniv, hjälpt oss att elda ris, byggt snögrottor och letat ägg med samma glada energi. Hemma i radhuset skulle de aldrig sitta i över två timmar på samma fårskinn och leka med ett gäng mjukisdjur. Aldrig. På ön hände det två dagar i rad. Och jag plockade årets första tussilago!
Det enda som naggade idyllen i kanten under helgen var en massiv ångestattack som av oförklarliga skäl slog till på påskdagen. Ångesten tornade upp sig som ett åskväder just när jag skulle ut och springa. Jag släpade mig runt en kort runda men fick mest koncentrera mig på att andas ordentligt. Det tog flera dagar innan jag blev mig själv igen, och jag har ingen aning om varför ångesten slog till. Jag försöker acceptera att den är en del av mitt liv och att den alltid går över. För det gör den, och idag mår jag bra.
5 kommentarer:
Den här ångesten du har, är det både tankar och kropp, det vill säga hjärtklappning och/eller andnöd plus en galen oro som rusar? Jag funderar ganska mycket just nu över hur jag egentligen mår. Tror jag har ett långvarigt, kanske livslångt, orossyndrom som jag inte ens fattar att inte andra lider av;-) Och så pallar jag inte riktigt att söka hjälp, för när det locket flyger av - jestanes. Då kommer ingenting att fungera på ett tag. Och det har jag ju inte tid med. På riktigt.
Cruella: Åh, det är definitivt både tankar och kropp. Oftast börjar det i kroppen - hjärtat rusar, jag får ett enormt tryck över bröstet och får svårt att andas. Blir med ens enormt stresskänslig och har svårt att hantera minsta lilla trassel från barnen. Och så får jag katastroftankar, de kan handla om de mest banala av saker eller stora ting. Och med banala menar jag verkligen _banala_, jag kan toknoja över om ett ikeaskåp passar i vardagsrummet eller ej. Banal fråga men ångesten är verklig och hugger liksom tag i vilken fråga som helst som ligger nära tillhands.
Jag tror att jag liksom du har om inte ett orossyndrom så i alla fall en mycket ökad känslighet för oro och ångest. Till saken hör att jag ätit sertralin sen 2010 då jag mådde dåligt pga en helsjuk arbetssituation. Under vårvintern har jag trappat ner för att för någon månad sedan helt sluta med medicinien. Det kan vara detta som spökar, jag har mycket mer ångesttankar nu än vanligt och har förstått att utsättning av denna medicin ofta är svår.
Och du, jag förstår din tanke om tid att bearbeta. Å andra sidan kan ju locket flyga av pga för högt tryck därinne om man INTE bearbetar. Så ta hand om dig själv och fundera på vad som är mest fruktsamt i det långa loppet.
Själv skulle jag verkligen börja gå i psykodynamisk terapi, men fastnar i att det känns omöjligt att hitta en terapeut som passar mig. Känns som nål i en höstack - hur gör man liksom?
Ja, hur i fridens dagar gör man? Jag är väldigt människokänslig. Har inte svårt att vara social och gilla de mest skiftande sammanhang, men ska jag sitta och snora och tappa greppet så får det verkligen vara rätt person på andra sidan. Annars kommer det inte att gå. Och så har jag en föraning om att jag kommer att sitta där och vara duktig, resonera som man "ska" och bagatellisera mitt eget lidande. Det vore nog den viktigaste egenskapen hos en terapeut - att kunna få mig att inte hålla skenet uppe.
Jag ska försöka hålla ihop med mina egna futtiga instrument en tid till. Det är så mycket som behöver komma på plats innan jag kan svikta.
Cruella: Du beskriver exakt på pricken min min egen farhåga om hur det kan bli - att jag kommer att sitta där och presterar, mörkar och bagatelliserar, allt om vartannat. Jag har varit med om det förut, och det leder ingenstans utan möjligen till ännu mer ångest och självkritik. Intressant att höra att du tänker precis likadant.
Och du som sagt - sköt om dig!
Detsamma till dig! Kommer du på något smart eller får något tips så dela gärna med dig. Och det gör jag också förstås:-)
Kram!
Skicka en kommentar