Syskonkärlek

Storebror var hemma med feber idag. Och oj vad han längtade efter sin lillasyster. Glädjen var stor när hon äntligen kom hem från dagis. Då lektes det skola. Kärleken mellan dem är så stark, så påtaglig. Det är härligt att se.

Det smärtar mig

Läser att Jarl Alfredius har gått bort. Och det berör mig så starkt. Han fick 66 år innan cancern tog hans liv. Min älskade mamma hade precis fyllt 66 år när hon fick diagnosen tarmcancer. Fjorton månader senare var hon borta. Jag kan fortfarande inte fatta att det gick så fort. En månad efter hennes död föddes lillasyster, som nu är ett och ett halvt år och som aldrig fick träffa sin mormor. Å, det kan göra mig så ARG.

Fan, fan, fan.

Börjat twittra än?

Jag har shoppat, förresten

Den här klänningen tänkte jag vara lite sådär sommarljuv i framöver:



Finns på Åhléns. Och är mycket finare i verkligheten.

Update: Ja, verkligen mycket finare! Inte så... välstruken? Inte så... lång? Inte så... snäll? Jag får väl köra en dagens outfit när värmen väl kommer, så att ni får se.

Dagens citat

"Nya undersökningar presenterade hemsk statistik om i stort sett allting. Allt tydde på att det inte gick så bra för oss. Det rådde ett dystert samförstånd bland forskarna. Psykologer intervjuades. Skador hade "åsamkats" folk av "okunskap". Man "fruktade att misstag hade begåtts". Risker hade "underskattats". Situationer hade "förvärrats". Grymheten var på frammarsch och det fanns inget någon kunde göra åt det. Allmänheten var förbryllad, men brydde sig inte. Opublicerade studier tydde på att vi alla skulle få betala priset. Vetenskapsmän tog till sig informationen och kom till slutsatsen att vi borde vara djupt oroade. Ingen visste längre vilka beteenden som var normala och vissa tyckte att det på sätt och vis var en fördel. Och ingen protesterade. Ingen ifrågasatte någonting. De flesta människors liv badade i ångest. Alla var besatta av sin skräck. Vansinnet vibrerade överallt. Femtio års forskning stödde slutsatserna. Problemen illustrerades av diagram - cirklar och hexagoner och fyrkanter med olika segment i ljusgrönt, lila och grått. Men det mest oroande var de vaga tecknen på att inget kunde vända trenden till något positivt. Man kunde inte undgå att bli både skrämd och fascinerad. När man läste de här artiklarna fick man en känsla av att det kanske inte var så viktigt i långa loppet om mänskligheten överlevde. Vårt öde var beseglat. Vi förtjänade det. Jag var så trött."

Ur Lunar Park.

Här är han briljant, Bret Easton Ellis. Precis sådär kan det kännas man läser morgontidningen vid frukostbordet. Och jag tror det är just den här känslan som får Nisse Simonson att rekommendera att vi ibland, bara ibland och utan att bli verklighetsfrånvända, byter tidningen mot en bra bok.

Feel bad

Säga vad man vill om Bret Easton Ellis. Hans böcker är väl inte direkt den typen av feel good-litteratur som Nisse Simonson förespråkar. Men oj vad fort tunnelbaneresan till jobbet går när man har Lunar Park som resesällskap!

Kajsa har läst: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Det är bra att tänka positivt. Det vet vi väl alla. Egentligen. Och ändå är det så svårt ibland. Och de allra mest högljudda och klämkäcka uppmaningarna om att tänka positivt kan få mig att rygga tillbaka. Det kan bli "jajamensan, foten i kläm" in absurdum, liksom.

Trots min något skeptiska inställning, så har jag just läst en bok på temat tankens kraft: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? av Nisse Simonson. Och han lyckades faktiskt finta bort cynikern i mig: den här boken gjorde avtryck.

Låt mig först klargöra att det handlar om en bagatell: boken är kort, lättläst och enkel att ta till sig. Men den stannar kvar. Nisse lyckas förmedla känslan av att det faktiskt är lätt att börja tänka mer positivt. Att vi alla kan skapa oss en lite bättre tillvaro, med enkla medel. Jag har återkommit till boken i mina tankar många gånger sedan jag läste den för någon månad sedan. Och vet ni: jag tänker faktiskt annorlunda idag. Jag är medveten om mina tankemönster och jag väljer att tänka mer positivt. Gudarna ska veta att jag har försökt förut. Men något gör att jag lyckas den här gången. Till och med maken har märkt det!

Boken är bäst i början. Då vilar den tungt på vetenskaplig grund. Mot slutet utgår den mer och mer från författarens egna värderingar. Och då känns den ärligt talat lite... mossig. Är det till exempel nödvändigtvis så att sociala kontakter via nätet är så mycket sämre än dem i verkliga livet? Och jag är helt med på hans tankar om att vi inte kan shoppa oss lyckliga. Men när Nisse moraliserar över kvinnors väskshopping samtidigt som han pratar lyriskt om sina egna teknologiska lyxprodukter, ja då luktar det lite unket av gamla könsroller. Det är uppenbarligen skillnad på shopping och shopping.

Men låt er nu inte avskräckas av detta, utan lyd min uppmaning: läs!

Basta!

Nej hörni! Nu får det vara slut med detta försummande av bloggen.

En sak i taget

Alldeles nyss stod jag i badrummet och borstade tänderna, torkade bort imman från spegeln, smorde in ansiktet och hoppade i myskläderna. Och samtidigt som jag gjorde allt det här, ögnade jag hastigt igenom inledningen till Åsa Nilsonnes bok om mindfulness, som låg uppslagen på badrumshyllan.

Sen insåg jag: det är nog inte så man ska läsa just denna bok.

Dinosaurier

Ingen kan anklaga vår IT-enhet för att vara några early adopters. Se här vilken diskret liten pik jag får när jag läser Svenska Dagbladet på jobbet:

Tio minus. Och ingen veckomatsedel.

Men det finns ljusglimtar:

Att ha en make som frivilligt erbjuder sig att stryka min skrynkligaste och allra mest svårstrukna klänning så att jag kan vara fin på jobbet. Jag hatar att stryka.

Att få en stor, stor bukett vackra tulpaner till jobbet, skickade av allra käraste syster min.

Att vända tillbaka för att leta efter ett tappat, sprillans nytt, SL-kort på väg till tunnelbanan, och faktiskt hitta det ett par hundra meter bort.

Att jag har en kopp nybryggt Darjeeling, en halv grape och två grova mackor med grevéost bredvid mig på skrivbordet.

Och så alla era kommentarer på mitt förra mejl. Tack och kram till er allihop!

Hur gör man?

Nu är det två månader sedan maken började jobba igen. Således ägnar vi våra dagar åt att lägga det omtalade vardagspusslet. Och det är så svårt. Så svårt! Så mycket svårare än jag trodde. En del dagar känns det faktiskt på riktigt som att jag ska gå under. Dränkas, svepas iväg i någon slags mörk flod av krav, måsten och att göra-listor.

Hur hinner man? Hur orkar man? Hur hittar man glädjen och sin egen vilja, sin egen riktning, i allt det där som man ska/måste/vill/borde göra? Just nu har jag ingen aning. Säg veckomatsedel och jag börjar gråta.

Jomen tjena

Efter tredje omgången vinterkräk borde man kanske ha lärt sig att det är en jättebra idé att äta mat som är snäll mot magen i några dagar medan man frisknar till.

Ett gräddigt mos, en smörsås och en pannacotta på det är inte, jag upprepar inte, en jättebra idé. Addera två glas vitt vin och du har en jättedålig idé.

Gissa vem som låg och vred sig i kramper hela natten till söndagen? Jag förväntar mig ingen sympati, är man så dum som jag så får man nog faktiskt skylla sig själv.

Livsandarna återvänder!

Och det ska firas med en riktigt god lördagmiddag. Vad tror ni om halstrad röding med pepparrotssmörsås, potatis- och jordärtskockspuré och rödbetor, och till dessert pannacotta med hjortrongelé?

Jag tror det blir finfint.

Vinterkräket strikes again

16.10: Jag börjar må illa.
16:35: Maken ringer från jobbet och meddelar att han känner sig risig.
17:30: Lillasyster är lös i magen.
18:50: Storebror klagar över att han har jätteont i magen.
19:26: Jag ringer maken som meddelar att han måste hoppa av t-banan för att kräkas.

Frågor på det?

Trevlig topplista

Vill du leva länge? Se då till att peta i dig något av livsmedlen på topplistan över världens nyttigaste livsmedel. Listan är skapad av en brittisk ledande näringsforskare och nämns i Aftonbladet idag:

1. Äpplen
2. Björnbär
3. Svart te
4. Blåbär
5. Broccoli
6. Fullkornsflingor
7. Körsbär
8. Körsbärstomater
9. Kaffe
10. Tranbär
11. Mörk choklad
12. Grönt te
13. Apelsiner
14. Persikor
15. Plommon
16. Hallon
17. Röda vindruvor
18. Rödlök
19. Spenat
20. Jordgubbar

Det har ju skrivits en del på det här temat vid det här laget, inte minst i Helena Lindbloms bok Supermat som jag själv har läst och inspirerats av. Den rekommenderade maten är inte exakt densamma, hon rekommenderar bland annat lax och granatäpple.

Men vilken lista som är den allra, allra bästa, det kan ju kvitta. Viktigare är att Aftonbladets lista gör mig glad och inspirerad: den innehåller ju bara goda grejer! Om jag bara slipper kaffet, så skriver jag under på resten.

Update: Jag kom på en sak till som jag faktiskt vill undvika. Mörk choklad. Vad är grejen? Kärvt, beskt och torrt så det dammar i munnen. Nej, tacka vet jag snäll, mjuk och mild mjölkchoklad.

Favoriter i repris

Ni har väl inte glömt den här?


Eller den här?

Nej, hörni

Jag måste sluta beställa böcker från Adlibris stup i kvarten. Jag misstänker att killen i kvarterets tobaksaffär tror att jag är kär i honom, så ofta som jag springer där...

Nu är det köpstopp på böcker fram till midsommar. Förutom bokklubbsböckerna då. Hej biblioteket!

Och idag tackar jag...

...Sofia, min goda vän och loppismentor. Det hon inte kan fynda, det är inte värt att fyndas. Och hennes loppisentusiasm har smittat av sig på mig, med gott resultat. Se bara vad jag fyndade på dagens barnloppis:

1 stickad bomullskofta från PoP, hur söt som helst: 15 kr
1 bomullstshirt från PoP, i nyskick: 15 kr
2 par vårskor från Kavat: 20 kr styck
1 baddräkt till lillasyster: 5 kr
1 vårjacka till storebror: 20 kr
Boken om Bella och Gustav: 15 kr

Som hittat!

Det bloggas om tofflor av trä

Och självklart vill jag inte vara sämre. Småländsk lokalpatriot som jag är, kör jag med klassiska Mohedatofflor. Finfina och lagom oglamourösa för livet härute i förorten:

Män, kvinnor och yoga

En gång i veckan går jag på yoga. Klassen består till 90 procent av kvinnor, men två män brukar vara med.

Och dessa två. De hörs. De märks. De syns. Kort och gott: de tar plats. När vi kvinnor uppmärksamt väjer för varandra när vi sträcker ut armar eller ben för att inte krocka, så brer de skamlöst ut sig. De huffar och puffar, de svär och de stönar. En yogaklass är ju annars relativt stillsam. Det ingår liksom i konceptet.

Härom veckan skulle vi stå på huvudet. Jag befann mig precis framför en av männen. Eftersom jag hade sett honom försöka stå på huvudet förut, fullständigt okontrollerat, så var jag uppmärksam och beredd på en krock. Och mycket riktigt: killen slängde upp sina ben i luften och BAM så slog han över och landade. På mig. Det där instruktören just sagt om att "Om ni är osäkra så ställ er mot väggen" hade uppenbarligen inte gått hem.

Jag blängde surt och sade något om att "nästa gång är det nog en bra idé att stå mot väggen". Och så tänkte jag att det där är väl typiskt män. Att så självklart ta plats, alldeles oavsett plats och situation. Självklart gör inte alla män så, men jag tänkte att det är ett manligt fenomen. Ungefär som karlarna som sitter på tunnelbanan med benen brett isär, vilket lämnar mig med valet att antingen klämma ihop mig på den lilla yta som blir kvar, eller att pressa tillbaka och riskera att det tolkas som en invit eller en ren provokation.

Har jag rätt eller fel när jag generaliserar så här? Handlar det om manligt och kvinnligt beteende? Eller handlar det rätt och slätt om två individer som inte riktigt lyckats känna in sammanhanget? Alldeles oavsett att de är män? Dela gärna med er av era tankar!

En extra sovmorgon

Det, mina damer och herrar, är den bästa tänkbara presenten till en marstrött småbarnsmamma.

Tack, käre make. Oj vad jag ska sova gott imorgon bitti. Och på söndag. Och hör ni inget av mig på ett tag, så sover jag väl än...

Snart är vi där.

Ljumma försommarkvällar, humlesurr och blomdoft...
På den här altanen, utanför ett alldeles vanligt radhus strax utanför stan, ämnar jag sitta och njuta av kvällssolen om ett par månader. Jag tänker mig ett glas svalt vitt vin, en god bok och kanske, kanske en filt över benen.

Vardagsbestyr

Veckomatsedeln klar. Vad tycks? Själv är jag mest sugen på rödingen som är ett oprövat recept som låter himla gott. Och till pannacottan får jag användning för den överblivna blossa-årgångsglöggen.

Onsdag: laxbulgur med avokado, apelsin, rödlök och limedressing
Torsdag: lasagne med rostad paprika och keso, sallad
Fredag: kycklingtortillas med tillbehör
Lördag: bortbjudna på middag
Söndag: fisk under frasigt täcke med rotfruktsmos
Måndag: spenat- och laxfyllda pastarullar, wokade grönsaker
Tisdag: skinksoppa med curry (en gammal 80-talsklassiker), råkostsallad
Onsdag: makaronipudding, rårivna morötter
Torsdag: stekt sejfilé med ugnsrostade rotfrukter och tsatsiki
Fredag: tacos med tillbehör
Lördag: Halstrad röding med pepparrotssmörsås och potatis- och jordärtskockspuré, pannacotta med hjortrongelé
Söndag: Fannys örtkyckling i ugn

You just gotta lovem!

Jag har så härliga kollegor. Idag bjuder en av dem på finfint kondisfika, eftersom hon just denna dag fyller 22 222 dagar.

Ja men det är ju det jag har sagt hela tiden!

Och så vill jag bara be alla er som hävdar att mars är en vårmånad att titta ut genom fönstret.

I rest my case.

Ingen går säker

Ha! Inte ens rockens hårdaste superstjärnor går säkra när vinterkräket slår till. Och jag kan inte låta bli att småle lite när jag läser att det krävdes sjukhusbesök för att ställa diagnos. Det hade nog vilken luttrad småbarnsförälder som helst kunnat stå till tjänst med...

Hemma igen!

Efter en kanonhelg i Malmö. Regn och rusk kunde inte stoppa maken och mig i jakten på vårkläder, god mat, musikalupplevelser och inte minst lugn och ro. Badkar på hotellrummet, bara en sån sak. En nedriven elledning i Hässleholm höll på att stoppa vår hemresa dock, men det löste sig efter viss dramatik. Berättar imorgon.

Men en lärdom: det går ju knappt att klara sig utan uppkoppling på en sån här resa. Visst, det fanns en uppkopplad dator i hotellets lobby. Men där kan man ju inte sitta och hänga! Vi måste modernisera vårt mobilinnehav. Pronto. Jag kan i och för sig surfa på jobbmobilen, men det är inte riktigt meningen att surftaxan ska ticka på när jag har semester och bara vill kolla adressen till den där italienska restaurangen vi bokat bord på. Gott så för övrigt, jag är ju skattefinansierad - det förpliktigar!

Update: En lärdom till. När du har varit ledig på riktigt, det vill säga utan att läsa jobbmejlen i mobilen, i några dagar. Gå då inte, jag upprepar inte, in och kolla mejlen när du kommer hem på kvällen. Risken finns att du omgående utvecklar en lätt magkatarr. Aj.

Hej på ett tag

Nu drar jag söderut i några dagar!

Och idag tackar jag...

...pappa och Kari, dagens barnvakter. Med tre anställningsintervjuer och ledningsgruppsmöte var det inte läge för vab just idag. Och jag ser ljuset i tunneln: imorgon blir det dagis! Peppar, peppar, ta i trä.