Nu är det två månader sedan maken började jobba igen. Således ägnar vi våra dagar åt att lägga det omtalade vardagspusslet. Och det är så svårt. Så svårt! Så mycket svårare än jag trodde. En del dagar känns det faktiskt på riktigt som att jag ska gå under. Dränkas, svepas iväg i någon slags mörk flod av krav, måsten och att göra-listor.
Hur hinner man? Hur orkar man? Hur hittar man glädjen och sin egen vilja, sin egen riktning, i allt det där som man ska/måste/vill/borde göra? Just nu har jag ingen aning. Säg veckomatsedel och jag börjar gråta.
12 kommentarer:
Jag minns inte. Men det var en grottekvarn. Tre ungar under sex, två på dagis, en nybakad sexårsgluttare tycker jag mig minnas. Kollektivhus. Föräldrakooperativ.
Vi lever dock än. Och gillar varandra. Och ungarna har ingen tagit ifrån oss heller.
Rensa bort allt som inte är kärlek, jobb och barngrejs. I några år. Typ.
Håller med om att det är precis man orkar med det ibland. Jag trodde man skulle vara utvilad på söndagskvällen...
Strunt i veckormatsedel: ät vad man är sugen på den dan, köp lite kött, lite grönt och lite pasta/ris/sånt vid storhandling. Det gör vi :)
Och hitta något att göra/pyssla med själv en timme på kvällen. Utan mina bilder och Photoshoppande skulle jag inte orka, utan den "pausknappen med tid att tänka".
Kram!
En dag i taget tar jag. Skiter i veckoschema, handlar på vägen hem, det är ändå alltid nåt som ska inköpas. Iaf roligare så, tycker jag. Jag har inte så svårt pussel. Antingen är jag allena med 3 kids, eller så är vi två. När jag är själv pusslar jag bara i huvet, när vi är två dividerar vi bort en hel del tid..... Nej usch jag låter som en supermorsawannabe, det är jag inte, bara det att finns ingen tid så löser man det ändå. Jag var nog inte till ngn hjälp...
Man måste inte så mycket. Men det tar tid att lära sig det. Man måste inte ha överdragsbyxorna med till dagis, de överlever ändå. Man måste inte göra veckomatsedel, det går att rota fram en bit blodpudding eller färdig pyttipanna och tränga undan tankarna på att barnen blir felnärda. Man måste inte städa särskilt ofta, och det är ok att spara städning och undanplockning ett par dagar när det är som värst. Man måste inte gå på föräldramöten, utvecklingssamtal och bostadsrättsföreningsmöten.
Men vad man måste, det är att ta hand om varandra. Lära sig att göra det _först_ som man mår bra av, för det blir aldrig tid till det annars. En lång varm dusch. En stund i soffan utan att plocka upp först. En liten promenad i stället för att röja middagsdisken.
Och att lära sig att göra det, utan att 1) bli jättestressad för man vill ju göra veckomatsedel, ha ordning omkring sig, vara en duktig förälder 2) bli arg på den andre föräldern för att denne _gör helt rätt_ och prioriterar en lugn stund framför att jobba som en iller i hemmet - det är svårt. Mycket, mycket svårt.
Och med en ettåring i hemmet är det nästintill omöjligt. Men det går. Och de blir större. När man glömt några matsäckar så lär man sig att det inte är någon världskatastrof. Och plötsligt kommer de själva ihåg matsäcken.
Stora, varma kramar kommer från Åretruntparadiset.
Och Åretruntparadiset vill efter sin litania säga att detta är lättare sagt än gjort, vilket Kajsa ju vet att Åretruntparadiset vet. Kram igen.
Med dubbla, fetstilta signaturer skriver jag under på orden från söstra di.
Jag är en pedant, vars dammlager på skänken i matrummet man numera kan använda som gästbok.
Men det blir inte mindre svårt för det.
Prioritera.
Prioritera.
Prioritera.
Mitt mantra.
Man köper en ny, stor ,bekväm soffa att slänga sig utmattad i efter att ungarna tystnat ;)
Utan veckomatsedel fungerar inte mitt företag med sex pers, så är det. Trist att göra, men himla skönt att slippa tänka på det. Men jag har otroligt enkel mat på min...
Cruella: Rensa är precis det jag behöver göra. Och det jag är så dålig på. Vill allt och tror att jag måste göra ungefär lika mycket. Skönt att höra att ni kommit ut på andra sidan!
Caroline: Ja, i alla fall så måste jag tagga ner ambitionerna med vardagsmaten. Trodde att jag hade haft det snacket med mig själv...
Glömde ett handfast tips mot otillräcklighetskänslor (givet att jobbet oftast tar det det ska ha i alla fall):
En barnsak och en hemsak varje dag.
Tvätta golvet. Check.
Bada med ungarna och läs en bra saga. Check.
Visst är det bra att bara släppa och slappna av MEN vore det så enkelt att göra det så hade ingen några probs. En barnsak, en hemsak håller otillräcklighetsångesten i schack på ett påtagligt sätt utan att vara så superförälderkrävande;-)
VDG: Du låter inte alls som en supermorsawannabe (härligt ord...)! Och du har ju helt rätt i att när tiden inte räcker så ordnar det sig ändå. Jag måste lära mig att ha lite mer förtröstan i det. Svårt. Men det går!
ÅRP: Och världens största kram till dig syster!
Anna: Jag lär mig. Sakta men säkert...
Smultron: Ja, jag vill egentligen inte alls släppa matsedeln, den är en livboj. Men jag måste göra precis det du skriver: göra den enkel. Det är så lätt att det blir en kreativ och krävande matsedel bara för att jag är inspirerad och laddad när jag skriver den. Inte nödvändigtvis när det är dags att laga maten... Vilket för övrigt min make gör fyra dagar av fem, så vad klagar jag över? Egentligen?
Cruella: Det där är ett RIKTIGT bra tips. Tack!
Ja hur gör man? Jag fattar inte heller, fast vi har gjort den en tid redan. Men nu har det varit föräldrarledigt igen en tid och till hösten ska det bli vardag med två ungar! Jag svettas redan för jag gråter ibland i veckorna för jag saknar mina barn samtidigt som jag inte ens hinner gå på apoteket på en vecka. Jag läser vad de andra svarar dig och försöker suga i mig lite goda råd..
Kajsa: Ja, vi får ta alla råd vi kan få! Och jag tror att vi i min familj fortfarande är i invänjningsfasen. Jag inbillar mig att det faktiskt blir lättare när vi blivit mer inkörda i rutinerna. Och när barnen inte är sjuka HELA tiden...
Skicka en kommentar