En gång i veckan går jag på yoga. Klassen består till 90 procent av kvinnor, men två män brukar vara med.
Och dessa två. De hörs. De märks. De syns. Kort och gott: de tar plats. När vi kvinnor uppmärksamt väjer för varandra när vi sträcker ut armar eller ben för att inte krocka, så brer de skamlöst ut sig. De huffar och puffar, de svär och de stönar. En yogaklass är ju annars relativt stillsam. Det ingår liksom i konceptet.
Härom veckan skulle vi stå på huvudet. Jag befann mig precis framför en av männen. Eftersom jag hade sett honom försöka stå på huvudet förut, fullständigt okontrollerat, så var jag uppmärksam och beredd på en krock. Och mycket riktigt: killen slängde upp sina ben i luften och BAM så slog han över och landade. På mig. Det där instruktören just sagt om att "Om ni är osäkra så ställ er mot väggen" hade uppenbarligen inte gått hem.
Jag blängde surt och sade något om att "nästa gång är det nog en bra idé att stå mot väggen". Och så tänkte jag att det där är väl typiskt män. Att så självklart ta plats, alldeles oavsett plats och situation. Självklart gör inte alla män så, men jag tänkte att det är ett manligt fenomen. Ungefär som karlarna som sitter på tunnelbanan med benen brett isär, vilket lämnar mig med valet att antingen klämma ihop mig på den lilla yta som blir kvar, eller att pressa tillbaka och riskera att det tolkas som en invit eller en ren provokation.
Har jag rätt eller fel när jag generaliserar så här? Handlar det om manligt och kvinnligt beteende? Eller handlar det rätt och slätt om två individer som inte riktigt lyckats känna in sammanhanget? Alldeles oavsett att de är män? Dela gärna med er av era tankar!
10 kommentarer:
Mycket träffsäkert beskrivet. Jag är ledsen att jag håller med.
:-/
/R
Rana: Jamen precis så, jag VILL ju inte att det ska vara så. Och ändå...
Nu skulle jag kunna skriva något om body pump, vikter och den brandansvarige killen på jobbet.
Tror att det är typiskt manligt invant beteende tyvärr. Inte medfött, men likväl existerande och invant. Dessa män har aldrig blivit tränade att ta fysisk hänsyn, tvärt om - de har från barnsben blivit bekräftade i sin könsroll genom att bete sig precis så där. Och vi kvinnor är dessvärre uppmuntrade att vara hänsynsfulla, lämna plats och inte förhäva oss.
Ja, menade inte att upprepa invant så mkt.. Och när jag skriver att vi om oss kvinnor "dessvärre" är uppmuntrade till något annat så menar jag inte att det är fel att visa hänsyn. Jag menar mera att det kunde vara bra för fler kvinnor att ha lärt sig ta mer plats och för män att lämna mer plats.
Om man tänker sig att en kvinna gjort så som männen här, hur hade hon betraktats av sina "medsystrar"? Jag vill nog inte veta svaret...
Cruella: Men det gör du inte. Och ändå: I get the picture. :-D
Kajsa: Jag tror precis som du att det är invant. Från väldigt tidig ålder. Och jag fattar precis vad du menar med det där om hänsyn, och skriver under på vartenda ett av dina ord.
Caroline: Vet du, det funderade jag också över. Mycket intressant.
Absolut sant - även om det såklart inte bara är de stackarnas fel, de uppfostras ju till att ta plats medan vi helst ska vara små, söta och försynta. Konstigt det ska bli så fel när VI tar plats! Tycker alla borde uppfostras till att respektera varandra istället, oavsett kön...
Anna: usch vad tråkigt att vara liten, söt och försynt! Särskilt försynta är vi väl i alla fall inte, varken du eller jag... Och respekt är bra.
Skicka en kommentar