Det är snart två år sedan jag började må riktigt dåligt av den störda miljön på min dåvarande arbetsplats. Sedan ett år har jag nytt jobb och idag mår jag bra. Riktigt bra.
Och ändå kommer de fortfarande över mig ibland, de där förlamande stress- och panikattackerna. Anfallen som slog klorna i mig varje kväll då för två år sedan och fick mig att ligga sömnlös natt efter natt. De kommer inte ofta, men det händer. Och alltid när jag har som allra minst anledning att bli stressad.
Som ikväll. När barnen var nattade och kvällen låg framför mig, helt utan måsten. Då slog den till. Ångesten. Den är så lurig, den där ångesten. Först kommer den smygande, och så plötsligt knyter den ett hårt band runt min bröstkorg och drar till. Jag får ingen luft, och det är som att hela min kropp skriker. Trots att mitt förnuft och mitt sinne konstaterar att jag inte har något att oroa mig över, inget att fly ifrån. Kroppen lyssnar inte. Den bär med sig alla mina erfarenheter, de sitter där. Den minns.
3 kommentarer:
Oj. Igenkänningsfaktorn är hög, fast i mitt fall är det dubbelslag och i viss mån hjärtklappning. Fast jag är mitt i det fortfarande på sätt och vis. Märkligt det där vad kroppen lever sitt eget liv. Kram till dig!
Nipe: Visst är det fascinerande hur kroppen funkar. Och du, ta hand om dig!
Ångesten och trycket över bröstet släppte för övrigt så fort jag gick och lade mig, och jag sov åtta timmar som en stock. För två år sedan hade jag legat vaken och vridit mig hela natten. Det går framåt - skönt!
Skumt det där, jag har mycket mer stresssymptom nu än för 1-2 år sedan, när jag verkligen var stressad (både av arbetsbelastning och dåliga förhållanden i det projekt jag höll på med då).
Skicka en kommentar