Jag har funderat över en sak, och vill gärna höra vad ni tänker.
Är jag överkänslig som hajar till när en person säger "jag gillar inte ens barn"?
Jag har full förståelse för att alla inte vill ha barn. Det har jag, verkligen. Men att så pass kategoriskt och utan förbehåll säga att man inte gillar barn, det finner jag märkligt. Det är lite som att säga "jag gillar inte värmlänningar", "jag gillar inte svarta människor" eller "jag gillar inte kvinnor". Och det skulle väl ingen säga. Hoppas jag. För värmlänningar är ju inte en homogen grupp som man kan hissa eller dissa, så där generellt. Lika lite som svarta människor, eller kvinnor.
Och detsamma gäller förstås barn. De är individer, olika allihopa. Att bunta ihop dem till en grupp som man gillar eller inte gillar, det tycker jag är väldigt märkligt. Lite obehagligt. Och, inte minst, respektlöst mot barnen. Se dem för dem de människor de är, liksom.
Nu vet jag inte exakt vad personen jag hänvisar till här ovanför menade med sitt uttalande, egentligen. Och mina funderingar handlar inte så mycket om det, utan mer om vilka tankar och känslor det sagda har fött hos mig. Det är mycket möjligt att jag övertolkar.
Vad tänker ni?
8 kommentarer:
Det där tycker jag också är konstigt. Barn är ju olika personer precis som vuxna. Fast det stör mig inte så mycket.
Något annat stör mig mycket mer: En kompis och hennes man har aktivt valt att inte skaffa barn, och hon är ungefär så intresserad av mina barn som jag är av hennes hund. ;-) Lite frågor om hur de mår, om skolan/hunddagis funkar etc. Men hennes man är fruktansvärt störig när det gäller barn, ska alltid stoltsera över att han minsann inte har några barn att ta hänsyn till och har flera gånger i princip kallat mig korkad som har barn.
Ursäkta, vad är det för sätt? Det är ju som att säga att mina barn är hemska varelser som helst inte borde finnas. Blä!
Malinka: Ja, det du beskriver är ju otroligt störigt. Och ohyfsat! Att vara nedlåtande mot andras livsval är aldrig okej.
Jag tänker nog att det a) är ett sätt att uttrycka att man inte klichémässigt faller i trans över barn bara för att de är barn eller b) att man faktiskt tycker att ofiltrerade barn och allt som liksom bara händer runt dem och skapa kaos är skitjobbigt.
Jag kan förstå båda synpunkterna. Jag skulle inte beskriva mig som särskilt barnkär, tror jag. Däremot är många ungar roliga små människor.
Cruella: Jo, så är det antagligen. Ett rätt slarvigt sätt att uttrycka en fullt rimlig åsikt dock.
Jag är inte heller någon särskilt barnkär person, så de båda punkterna du beskriver kan jag helt klart identifiera mig med. Å andra sidan blir jag galet provocerad av sånt som t ex när personer hävdar sin rätt att flyga utan barn på flighten och så. Barn är en naturlig del av vårt samhälle (inte minst har vi alla varit barn...) och måste få finnas med och respekteras precis som vi vuxna. Observera dock att det inte är detsamma som att barn får leva rövare hur som helst var som helst... Det får vi föräldrar försöka stävja bäst vi kan. Så klart.
Sånt blir jag också provocerad av. Undrar lite vad det beror på också. Folk har suckat över ouppfostrade ungar i alla tider, men det här att känna att man har Rätt Att Kräva Barnfritt, det upplever jag som något relativt nytt.
Cruella: Nytt och snudd på människofientligt tycker jag. Eller det kanske är ett för starkt ord, men vad fasen - vi kan inte skräddarsy vår verklighet helt och hållet! Visst är det skönt att ha det lugnt på flyget, men vill du vara garanterad frid: håll dig hemma. Plus att vuxna människor kan vara minst lika störande...
Jag kan bli provocerad av att så många vuxna över huvud taget inte ser barn som människor. Inte så att jag begär att alla ska vara intresserade av mina barn, men jag tycker det är ganska människofientligt att vara generellt ointresserad - precis som du skriver.
Barn är små vuxna som står i plantskola, och de blir så bra eller så dåliga som vi "gör" dem (mycket förenklat, men du förstår nog). Att aktivt ignorera en hel grupp på det viset är kanske ett tecken på att personen i fråga själv kanske inte gjort upp med sin egen barndom? Och, som sagt - vuxna kan vara lika, om inte mer, störande - och de borde faktiskt veta bättre.
Annika: Exakt! Det handlar fö rmig om att inte värdera barn _lägre_ än vuxna människor. Som sagt, folk behöver inte vara ett dugg intresserade av mina barn, men jag förväntar mig att de får samma respekt som andra. Vilket de inte alltid får.
Skicka en kommentar