Fy fan vad jag hatar den här tiden på året. Ju närmare nyårsafton kommer, desto grinigare blir jag. Att jag har varit förkyld i snart tre veckor och fortfarande varken kan svälja utan att det gör ont, motionera det minsta lilla eller sova utan hosta gör det inte direkt bättre. Det här är faktiskt den värsta förkylning jag nånsin haft. Och jag är så trött. Jag vill bara sova. Jag orkar inte göra några käcka utflykter till skridskobanan med mina barn eller gjuta gipsfigurer eller baka med dem eller vad fasen man nu ska göra på jullovet och känner mig som världens sämsta mamma.
Idag var vi på jul-jam hos goda och multimusikbegåvade grannar här på gatan. Superskönt initiativ med sång, musik, fika, goda drycker och en massa trevliga människor - människor som vi känner väl. Men jag hade mest någon slags obegriplig social fobi och kunde inte alls slappna av. Fy.
Och till imorgon kväll har vi bjudit in ännu godare grannar på middag + sällskapsspel. Det ska bli hur trevligt som helst, egentligen. Men när jag tänker på det får jag bara ångest. Tryck över bröstet och svårt att andas. Det som måste fixas inför middagen känns helt oöverstigligt. Och då handlar det bara om att handla lite, laga den middag som vi hade lagat oavsett grannbesök och kanske möjligen städa av badrummen litegrann. Hela stressystemet går igång. Knäppt.
Och sen har vi nyårsafton. Och ni som har hängt här ett tag vet ju vad jag tycker om nyårsafton.
Kan man inte bara få gå i ide nu?
6 kommentarer:
Oj. Igenkänningsfaktorn är helt galet hög ska du veta... Kram på dig!
Kära du, du är ju SJUK. Det är väl inte konstigt alls att det känns så där, och dessutom nyår och allt det andra. Klart man inte orkar göra jullovsgrejer när man är sjuk. Barnen dina överlever och inte bara det, de har det strålande. Livsandarna kommer att återvända. Och så får man gå och lägga sig kl tio på nyårsafton och äta något normalgott. Det är ok. Det blir den första januari ändå. KRAM!!!!
Har du kommit i kontakt med The Happiness Project och Gretchen Rubin? Rätt så amerikanskt men samtidigt så ambitiöst att det är svårt att inte snubbla över en och annan användbarhet.
Hennes viktigaste mantra är att "Be Gretchen". Och det kommer jag att tänka på när jag läser vad du skriver om känslan inför det du EGENTLIGEN borde se fram emot. Vi har så mycket föreställningar om oss själva och den vi vill vara. Jag vill till exempel vara en människa som gillar att hänga på konserter och dricka massor av öl och gå på eftermiddagsbio med mig själv och på söndagarna vill jag hänga på konstutställning och i övrigt vill jag ha fester och middagar hemma riktigt ofta.
Men hur ofta gör jag det? Mycket sällan. Tänk om det är så att jag faktiskt inte är en sådan person utan bara vill sitta under korkeken? Att jag låter mig luras av samhälls- och nutidskulturens ständiga beundran av den lekande, kreativa och spontana människan?
Be Kajsa ett tag och sätt umgänget på sparlåga. Och kolla in projektet.
Nipe: Kram tebaks!
ÅRP: Japp, du har så rätt. Kram och hälsa gävleborna!
Cruella: Du är mitt i prick. Precis så är det. Jag har en föreställning om hur jag "borde" vara som inte alltid stämmer med min innersta känsla. Men jag har väldigt svårt att identifiera min innersta känsla (även om jag blivit tusen miljoner gånger bättre på det över åren) utan får kämpa rätt mycket med att reda ut vad som är vad. Och faktum är att jag behöver väldigt mycket tid för mig själv eller tillsammans med mina allra närmaste. För det är endast då jag kan slappna av och inte känna mig bedömd, mätt och vägd. Och det är helt okej! Måste bara komma ihåg det.
Försöker formulera mig, men det var inte lätt... Det jag vill säga är att jag känner igen mig. På pricken! Alltid samma visa så här års och i år var det banne mig värre än någonsin. Galet! Behovet av att vara ensam, för mig själv med tankar och bara göra det jag själv vill göra, utan att behöva tänka på hur jag är, vad jag är, vem jag är. Vila. Bara vara hemma. Totalt osocial... Bröt ihop. Kommer igen!
Kämpa på!
Heson: Så skönt med igenkänning ska du veta.
Skicka en kommentar