- Sömn: svårt att somna, orolig sömn, många uppvaknanden, mardrömmar, tidigt uppvaknande
- Energi: överaktivitet, svårt att vila, rastlöshet
- Känslor: irritation, aggressivitet, rädsla, ångest, panikångest
- Hjärnan: för många tankar, koncentrationsproblem, minnesproblem
- Kroppen: hjärtklappning, mag- och tarmproblem, muskelspänning
tisdag 1 december 2009
Larmet går
Jag läser om duktighetsfällor och prestationsprinsessor och hittar följande sammanställning av varningssignaler som kroppen tar till när den är stressad:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Nä, det är inte bra. Några tankar från mej: du har i alla fall kommit till insikt om det och kan då fösöka att göra någonting åt det. Skriv ned allt som stressar dig på en lista, så att du får det ur huvudet. När man bockat av något växer känslan av att vara bra.
Om du inte kan sova, gå upp, läs lite i en bok och ta en macka, lägg dig sen igen, så är "nattkatastroftankarna" lite bortmotade.
Ta en promenad på lunchen, sätt dig på ett café, ta något utan koffein att dricka och sitt och filosofera lite. Mina lunchpauser är det bästa med hela arbetsdagen: tid att tänka, tid att andas. Egen tid. Och kom ihåg: det blir aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå.
Kram-kram
Caroline: Ja, det dumma är bara att det här problemet inte är nytt. Jag har dragits med det hela livet och är så less! Tack för dina råd.
Kram!
Vad skulle hända om "det värsta" hände? Att du inte kunde gå till jobbet redan nu för att du fick en stresskollaps? Eller om du fick influensa, maginfluensa eller annan sjuka och var tvungen att vara borta från jobbet i två veckor?
Det skulle lösa sig, eller hur? Ingen är ooumbärlig. Det är faktiskt så att vi är otroligt umbärliga allihop, de klarar sig helt utan dig redan om ett par veckor om de måste på jobbet. Inte lika bra förstås, men de klarar sig. Snabbt som ögat går det, tro mig.
Det låter krasst, men du är inte ditt jobb. Du är så otroligt mycket mer.
Däremot är det så här. Hemma klarar de sig inte. Du är den enda som kan vara dina barns mamma och din mans livskamrat (det senare åtminstone just här och nu). Du är den enda som kan ta hand om dig själv. Ingen annan gör det. För ingen annan kan.
Tänk på det, och stryk på din jädra jobblista. Jag tror listorna är rent destruktiva för dig just nu, jag. Bort, bort. Med minst hälften. Inse att du inte hinner. Det är orimligt när du mår som du mår.
Och när du ändå är i farten så stryker du på jullistan också. Ja, jag vet att det troligen står en massa onödigt där. Jag vet! Stryk det med. Det blir jul även med köpt julgodis, köpta pepparkakor och plastgran och fast det är dammråttor i hörnen. Och jag sade stryk - inte flytta över till maken. Låg ambition, sade jag.
Och när man har intensivt jobb, två små barn och ett ruschigt liv, det är då man ska fira lågambitionsjularna. Man kan öka på senare. Av lust.
Man måste göra sådant. För man har själv ansvar för att man inte orkar med. Och då måste man vidta åtgärder. Innan man smäller in i väggen med en krasch.
Kram. Nu MÅSTE jag väcka barnen.
Usch, det lät så hårt, inser jag nu. Jag menar allt jag sade, men med massa, massa värme. Du ÄR så mycket mer än flitig och duktig (för det ÄR du också). Du är framför allt min älskade syster. Jättekramar. I massor. Önskar jag fick pyssla om dig just nu. Massor det med. Kram igen.
ÅRP: Äsch, det lät inte hårt. Däremot handlar inget av det här om att jag tror mig vara oumbärlig. En massa andra saker, men inte just det.
Och du, värmen, den syntes hela tiden.
Har inte så många kloka råd att ge, men skickar några styrkekramar så att du får ork till att ta tag i att rensa på måste-listan och en spark så att du sätter igång NU bums, för så här kan du ju inte ha det! I och för sig kommer dessa ord från en person som känner igen sig väldigt mycket i det du skriver och som inte heller är särskilt bra på att strunta i sina måsten, men... om du gör det så ska jag också försöka :-) Kram på dig!
Heson: Kramar räcker långt - tack!
Skicka en kommentar