...är jag idag. På flera plan. Dels rent fysiskt, eftersom jag sov knappt tre timmar i natt och fyra natten dessförinnan. Jag är för stressad för att sova, jag kan inte koppla av och ju längre jag ligger och vrider mig desto värre blir katastroftankarna som snurrar i mitt huvud.
Det är ingen ordning på någonting. Jag är stressad och känner hur tiden rinner mellan fingrarna på mig. Så mycket att göra på jobbet och så få veckor kvar till jul. Samtidigt känns det som att jag inte får något gjort. Saker glider mig ur händerna och jag skjuter upp viktiga saker som jag verkligen borde göra. Ju mer stressad jag är, desto mer nonsens ägnar jag mina dagar åt. Det där är en mekanism och ett mönster som jag verkligen skulle behöva tränga bakom. Det är som om jag på något plan vill förstöra för mig själv: i stället för att raskt beta av att göra-listan så blir jag sittande med något oväsentligt. Jag blir som förlamad. Inte av stress, för det kan hända både när jag är stressad och när det är lugnt på jobbet. Men det där mönstret är katastrofalt för mitt vacklande självförtroende och min bräckliga självkänsla, eftersom det bjuder in mina allra mest destruktiva tankar: "Inte nog med att jag är stressad, jag är usel på mitt jobb också. För en kompetent och effektiv människa skulle ju se till att optimera sina arbetsdagar när arbetsbördan är så här tung. Jag måste var fullkomligt värdelös som sitter här och slösar bort tiden. Jag har ingen rätt att klaga över stressen eftersom jag inte ser till att vara effektiv." Och så lyckas jag än en gång bekräfta att jag inte duger någonting till.
Mottot hellre lycklig än lyckad är väldigt avlägset dagar som denna. Och jag är så hjärtinnerligt trött på de här destruktiva mönstren. Så djävulskt trött.
6 kommentarer:
Älskade syster. Jag ska dra igång morgonruschen här men jag vill att du ska veta att du är i mina tankar och att jag vet så oerhört väl exakt hur det där känns. Kram.
Usch det låter inget vidare... Skickar en varm kram och en ljummen lussebulle med ett stort glas kall mjölk till. Kram på dig!
Nääää. Åh, den känslan är hemsk. Klen tröst att den drabbar många just så här års.
Jag badar, tänder ljus, dricker vin och läser bok. Det hjälper inte precis, men det blir lite roligare att vara deppig, för att travestera den som drack whiskey som förkylningsmedicin.
ÅRP: Kram!
Fröet: Å, vad härligt. Tack.
Cruella: Men dock en tröst - tack!
Åh blir lite tagen av att läsa, inser att vi är mer lika än jag insett! Många värmande styrkekramar till dig, ta hand om dig / Anette
Anette: Stor kram tillbaka! Tack för ditt samtal, det värmde. Och inbjudan till dagens övning - även om jag avstod. Kram igen!
Skicka en kommentar