I morse sov lillasyster till tjugo över åtta, och storebror till tjugo över nio. Tillvaron är en helt annan när ingen av föräldrarna behöver gå upp klockan sex lediga dagar för att roa morgonpigga ungar.
Och allt oftare nu kan vi faktiskt sitta i lugn och ro en lång stund när vi äter middag eller har vänner på besök. Barnen stökar runt och sysselsätter sig själva.
Kanske är vi snart över puckeln, den där härligt-men-jobbigt-och-ack-så-intensivt-och-krävande småbarnsperiodspuckeln?
Jag hoppas det. För det kan vi sannerligen behöva.
2 kommentarer:
Åh, den där puckeln... Det är en befrielse när man känner att man är över den.
Grattis säger jag i så fall! :-)
Gott nytt år, min bloggvän!
Anna: Ja, det börjar faktiskt kännas som det lutar neråt...
Gott nytt år själv!
Skicka en kommentar