Jag tog med mig Lars Keplers
Sandmannen till Teneriffa. En riktig bladvändare till deckare passar väl utmärkt vid poolen, tänkte jag. Rafflande, okomplicerat och lite lagom osannolikt så där.
Men jag glömde att det finns något i Keplers deckare som jag bara inte står ut med. En spekulativ och snudd på människofientlig nerv som gör att jag känner mig förolämpad som läsare. Jag känner mig totalt underskattad, och tänker att författarna faktiskt inte borde komma undan med denna banala smörja.
Av någon anledning har jag läst alla Keplers romaner, och Sandmannen är den klart sämsta. Jag är inte överdrivet kräsen när det gäller deckare och spänningslitteratur, och jag kan köpa osannolika historier. Men när de är så här utflippade så krävs något alldeles extra för att jag ska svälja dem. Och här finns inget extra. Här finns bara klichéer: den unga kvinnliga polisen som är vacker som ett sagoväsen men också stark som få och intelligentare än de flesta. Den starke, tyste och envise kriminalaren som är bäst i Sverige på närkamp och hela tiden ligger steget före alla i sin omgivning. Och så förstås den närmast överjordiskt intelligente, grymme och sadistiske seriemördaren. Gäsp.
Jag har läst att paret Ahndoril älskar film, att de ser minst en film per kväll. Och det märks. Boken är uppbyggd precis som en film, ja jag vill nästan påstå att den
är en film. På något konstigt sätt. Den lever i alla fall inte upp till mina krav på en bok. Kapitlen är korta, så korta och visst - det är svårt att sluta läsa. Men jag njuter inte av läsningen, jag vill liksom bara att boken ska ta slut så jag får veta hur det går och sedan gå vidare med mitt liv.
Så varning, gott folk. Hoppa över den här boken. Även om ni tänker "Vad fasen, jag är inte ute efter några djupsinnigheter, jag vill bara ha lite härligt rafflande spänning" så ska ni hålla tassarna borta från Sandmannen. Ni kommer att bli besvikna. Och det finns så många andra, bra, bladvändare där ute. Böcker som förtjänar er som läsare. Välj någon av dem i stället.
Frågor på det?
