Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen

Jag märker att jag är lite lätt gnällig här på bloggen just nu. Och här kommer ett gnällinlägg till. F'låt mig är ni snälla, jag räknar med att gladare tongångar ska infinna sig i takt med att solen återvänder. Eller kanske när jag har avnjutit 2010 års första semla?

Till dess konstaterar jag att jag håller med Alex Schulman den här gången. Även om jag sällan är överförfriskad på stora nyårspartaj nuförtiden, så är det något med årets sista firande som ger mig ångest.

Nyår suger.

Julen överstökad

Och genast blir jag sugen.

Över puckeln?

I morse sov lillasyster till tjugo över åtta, och storebror till tjugo över nio. Tillvaron är en helt annan när ingen av föräldrarna behöver gå upp klockan sex lediga dagar för att roa morgonpigga ungar.

Och allt oftare nu kan vi faktiskt sitta i lugn och ro en lång stund när vi äter middag eller har vänner på besök. Barnen stökar runt och sysselsätter sig själva.

Kanske är vi snart över puckeln, den där härligt-men-jobbigt-och-ack-så-intensivt-och-krävande småbarnsperiodspuckeln?

Jag hoppas det. För det kan vi sannerligen behöva.

Back on track

Så! Nu är jag tillbaka, efter en vecka hos svärföräldrarna i Växjö. Som, tro't eller ej, är Internetlösa (galet men sant), därav avbrottet.

Vad mer ska jag säga om veckan i Småland? Att jag nog tänker fira jul hemma nästa år. För säga vad man vill om årets julafton, men harmonisk var den inte. Mina svärföräldrar och jag är ingen bra kombination. De tar fram det allra, allra sämsta i mig. Den griniga, barnsliga, sura och besserwissriga Kajsa dyker upp som gubben ur lådan. Jag förstår mig inte på mina svärföräldrar, det gör jag inte. Inte alls. Men jag förstår mig heller inte på min reaktion på dem. Varför kan jag inte bara ha överseende med deras egenheter? Varför påverkar de mig så starkt? Jag vet inte.

Min hippiebohemiska svåger med sambo och fyra barn gillar jag skarpt. Men jag är inte säker på att jag förstår mig på honom heller. Efter att ha känt honom i 17 år så vet jag att han tycker det är alldeles för borgerligt att komma i tid. Och ändå har jag inte lärt mig. Vi skulle äta julbord vid ettiden på julafton, möjligen halv två. Det hade vi alla enats om. Halv tre behagade svåger med familj dyka upp. Då skakade jag och mina barn av hunger. Vi åt, fick ett kaotiskt tomtebesök och sen avslutades familjefirandet abrupt när svågers äldsta flicka klagade över illamående. De gav sig av, hastigt och lustigt, och väl hemma kräktes hon sju gånger, stackarn. Puh.

Nåväl. Förutom intensiv släktsamvaro så har veckan bjudit på härlig middag hos goda vänner (utan barn, det kallar jag lyx), bio (Avatar, klart bättre än förväntat), långpromenader i vacker natur och annandagsshopping + lunch på stan tillsammans med maken.

Så jag ska inte klaga (bara lite). Men en stilla jul i radhuset känns väldigt lockande. Och oj oj oj vad skönt det är att vara hemma igen.

Prisbelönta favoriter

Två av mina favoritkrogar i Stockholm har fått pris.
Har ni inte varit där, eller där, så är det hög tid.

Och kom ihåg var ni läste om dem först...

Hoppfullt

Han har faktiskt inte kräkts sedan kvart över åtta igår.

Vi håller tummarna.

Service?

När jag ringde till min lokala Synsambutik idag, upplyste de mig om öppettiderna på midsommarafton. Svarade, det gjorde de däremot inte.

Jullovet so far

Fredag
16.45: Lämnade jobbet. Äntligen.
20.00: Avnjöt champagne och småplock från Östermalmshallen framför På spåret. Puh.
22.00: Sov gott.

Lördag
05.00: Storebror vaknade med ont i halsen.
11.00: Storebror fick feber.
14.00: Avnjöt fantastiskt julbord på Krägga Herrgård i vinterskrud. Blev påmind om hur mycket jag älskar löjrom.
17.30: Kom hem och upptäckte att diskmaskinen pajat.
19:15: Storebror började kräkas.
19:45: Storebror kräktes igen.
20.15: Han kräktes igen.

Champagne och febriga barn, löjrom och kräktorkningar, trasiga vitvaror och lyxiga julbord. Det är åtminstone rikt på kontraster ibland, livet...

Dagens utsikt

Eller kanske snarare brist på... Inget stadshus i sikte:

Vita tak

Så kom den då äntligen till huvudstaden, snön. Och med den kom julstämningen: jag sitter vid skrivbordet och nynnar på julsånger och längtar efter glögg. Efter jobbet blir det julpyssel light med barnen.

Annat var det i lördags. Stresstankarna höll mig vaken halva natten tills jag bara kunde gråta. Nu ser jag mållinjen - bara fyra arbetsdagar kvar - och veckan är späckad med roliga aktiviteter (julfest på jobbet, trevliga lunchdejter och lite annat smått och gott). Det ska nog gå vägen det här!

Och för övrigt...

...var Kristina Lugn coolast av alla i Blå Hallen igår. Såg ni Kristofer Lundströms intervju med henne i SVT?

(Har jag förresten berättat att jag är i full färd med att planera en fest för 1 000 personer i Blå Hallen i mars? Det blir dans i Gyllene salen och allt. Undrar vad jag ska ha på mig... Och så undrar jag hur jag helt plötsligt blev festfixare. Puh.)

A peaceful new year

Har ni spikat er nyårsmeny än? Här har ni vår:

Vinsjuden halv hummer, urtagen & serverad med pumpacrème, massor av goda örter, hummervinaigrette med citron & brynt smör och välbakade surdegsbaguetter

Kalventrecôte, kolgrillad till perfektion! Crème på Gotlandstryffel, vinsky, formade vintergrönsaker & olivolja

De finaste åkerbären som granité & bakad vaniljcrème, knäckiga mandelflarn & små bärkupoler

Och vill ni veta det bästa av allt? Vi lagar den inte själva. I år ska nyårsaftonen gå i fridens tecken. Tiden ska ägnas åt familjen. Laga mat kan vi göra när barnen är större. Så vi beställer. Härifrån. Heja Anette och Stefan, ni är bäst!

Tror jag måste sätta mig ner

För nu blev jag alldeles matt.

Han är tillbaka. Snart, snart, snart är han tillbaka. Eller, snart och snart... I maj nästa år. Nedräkningen har börjat.

Och jag som varit scout och allt

Jag är helkass på att göra upp eld. Jag älskar vår öppna spis och vill helst tända en brasa varje kväll, lagom till Bolibompa. Men det blir aldrig bra när jag försöker. Hur jag än riggar med papper och finfin björkved, så slutar det med att pappret brinner upp *poff* och elden slocknar.

Maken däremot, fixar en flammande eld på nolltid. Och grejen är att vi gör exakt precis likadant. Såvitt jag kan se. Så varför brinner hans ved men inte min? Det retar mig. Det känns så himla "Me Tarzan, you Jane". Måste träna.

Sonia Rykiel i all ära...

...men vad har man utanpå den här?

Ingenting, eller?

Stor men ändå inte

När man är fem år kan det vara jättespännande att planera en översovning hos en kompis. Lika mysigt kan det vara att, efter middag med våfflor till efterrätt hos kompisen, ångra sig och följa med pappa hem. Kanske nästa gång...

Och såvitt jag kan minnas så inte sov jag över hos kompisar redan vid fem års ålder (jag var alldeles för blyg och mörkrädd). Gjorde ni?

Årets krans

Dagens utflykt till Drottningholm gjordes av en särskild anledning. Det var julmarknad där idag, och på marknaden brukar det säljas synnerligen vackra julkransar. Det har blivit tradition för oss att åka dit varje år och välja ut en krans. I år fick den här följa med hem till radhuset:

Vacker, eller hur?

Dagens utflykt

Det var varmare förra gången vi var här.

Min favoritsärskrivning

Skum tomte.

Det här piggar också upp

Även om de verkar ohyggligt ensamma och olyckliga, de stackars reklamslavarna. Och jösses, rökte folk sådär mycket på 60-talet?

Bättre idag

Och i söndags sken faktiskt solen. Minns ni?

Så trött...

...är jag idag. På flera plan. Dels rent fysiskt, eftersom jag sov knappt tre timmar i natt och fyra natten dessförinnan. Jag är för stressad för att sova, jag kan inte koppla av och ju längre jag ligger och vrider mig desto värre blir katastroftankarna som snurrar i mitt huvud.

Det är ingen ordning på någonting. Jag är stressad och känner hur tiden rinner mellan fingrarna på mig. Så mycket att göra på jobbet och så få veckor kvar till jul. Samtidigt känns det som att jag inte får något gjort. Saker glider mig ur händerna och jag skjuter upp viktiga saker som jag verkligen borde göra. Ju mer stressad jag är, desto mer nonsens ägnar jag mina dagar åt. Det där är en mekanism och ett mönster som jag verkligen skulle behöva tränga bakom. Det är som om jag på något plan vill förstöra för mig själv: i stället för att raskt beta av att göra-listan så blir jag sittande med något oväsentligt. Jag blir som förlamad. Inte av stress, för det kan hända både när jag är stressad och när det är lugnt på jobbet. Men det där mönstret är katastrofalt för mitt vacklande självförtroende och min bräckliga självkänsla, eftersom det bjuder in mina allra mest destruktiva tankar: "Inte nog med att jag är stressad, jag är usel på mitt jobb också. För en kompetent och effektiv människa skulle ju se till att optimera sina arbetsdagar när arbetsbördan är så här tung. Jag måste var fullkomligt värdelös som sitter här och slösar bort tiden. Jag har ingen rätt att klaga över stressen eftersom jag inte ser till att vara effektiv." Och så lyckas jag än en gång bekräfta att jag inte duger någonting till.

Mottot hellre lycklig än lyckad är väldigt avlägset dagar som denna. Och jag är så hjärtinnerligt trött på de här destruktiva mönstren. Så djävulskt trött.

Larmet går

Jag läser om duktighetsfällor och prestationsprinsessor och hittar följande sammanställning av varningssignaler som kroppen tar till när den är stressad:

• Sömn: svårt att somna, orolig sömn, många uppvaknanden, mardrömmar, tidigt uppvaknande
• Energi: överaktivitet, svårt att vila, rastlöshet
• Känslor: irritation, aggressivitet, rädsla, ångest, panikångest
• Hjärnan: för många tankar, koncentrationsproblem, minnesproblem
• Kroppen: hjärtklappning, mag- och tarmproblem, muskelspänning

Just nu kan jag bocka av alla ovanstående symtom. Det är inte så bra. Inte bra alls.