Det har hon tycker jag. Jag brukar tycka att förlåta är rätta vägen att gå i 99% av fallen (då båda parter kan förstå och relatera till varandras tyckanden trots att man är oense) men för 1% gäller det inte; en väldigt nära anhörig som fick veta vad jag tyckte i en fråga och som tyckte jag var väl hård. Be om förlåt var inte akutellt alls. Inte alls. Kommer aldrig bli. Punkt.
Det är helt klart sant! Varför ska en illa behandlad part som tagit det enorma steget att lämna en sårig relation bakom sig, vare sig det gäller en dysfunktionell familj, en förälder eller en tidigare partner, behöva lastas med ytterligare pålagor? Att försonas med att det blev som det blev tror jag däremot är grundläggande. Att kunna släppa frågan "varför" och istället se framåt.
Cruella: Du skriver klokt som vanligt. I många fall är problemet att den som bryter får många påhopp och anklagelser, inte minst från den man försöker bryta med. Blame game och försök att skapa skuld och skam hos den som sätter ner foten är väldigt vanligt. Det tror jag rent generellt men ja, jag talar också av egen erfarenhet.
Och det sista du skriver tror jag är otroligt viktigt. Men svårt...
Acceptans är en sak, förlåtelse en annan. Det ena kan småningom leda till det andra, men det är inget givet eller ens med nödvändighet önskvärt. Det blir vad det blir och det är vad det är.
Jag tror inte alls Felicia Feldt mår eller kommer att må bra. Inte när man bryter en så nära relation som med sin mamma. Det sätter för evigt spår och ger sår som man visserligen kan leva med men helgjutet blir aldrig livet med ouppklarade djupa konflikter i den nära familjen. Det kommer dessutom att påverka hennes egna barn men det tror jag inte hon tänker på nu.
Även om hennes mamma gjorde ett antal fel under hennes barndom och uppväxt så kan hon inte påverka Felicias liv i vardagen nu. Att försöka tänka i försoningens teckenär bättre än att fastna i bitterhet och aggressivitet. Jag har inte läst boken, har beställt den men är principiellt emot vuxna barn som "tar heder och ära" av levande föräldrar. Jag tyckte likadant när Kerstin Thorwall och Jan Myrdal gjorde detsamma. Och det är ALLTID mammorna som råkar illa ut. I Leif GW Persons bok också - för en skitsak! Trist.
Monet: Helgjutet blir det kanske aldrig, livet. Men det är viktigt att vara sann mot sig själv, och att kunna acceptera. Utan att nödvändigtvis försonas. Det är jag helt övertygad om. Och det oavsett om det handlar om mammor, eller om pappor.
8 kommentarer:
Det har hon tycker jag. Jag brukar tycka att förlåta är rätta vägen att gå i 99% av fallen (då båda parter kan förstå och relatera till varandras tyckanden trots att man är oense) men för 1% gäller det inte; en väldigt nära anhörig som fick veta vad jag tyckte i en fråga och som tyckte jag var väl hård. Be om förlåt var inte akutellt alls. Inte alls. Kommer aldrig bli. Punkt.
BFG: Allt kan helt enkelt inte förlåtas. Punkt.
Det är helt klart sant! Varför ska en illa behandlad part som tagit det enorma steget att lämna en sårig relation bakom sig, vare sig det gäller en dysfunktionell familj, en förälder eller en tidigare partner, behöva lastas med ytterligare pålagor? Att försonas med att det blev som det blev tror jag däremot är grundläggande. Att kunna släppa frågan "varför" och istället se framåt.
Cruella: Du skriver klokt som vanligt. I många fall är problemet att den som bryter får många påhopp och anklagelser, inte minst från den man försöker bryta med. Blame game och försök att skapa skuld och skam hos den som sätter ner foten är väldigt vanligt. Det tror jag rent generellt men ja, jag talar också av egen erfarenhet.
Och det sista du skriver tror jag är otroligt viktigt. Men svårt...
Acceptans är en sak, förlåtelse en annan. Det ena kan småningom leda till det andra, men det är inget givet eller ens med nödvändighet önskvärt. Det blir vad det blir och det är vad det är.
ÅRP: Så sant.
Jag tror inte alls Felicia Feldt mår eller kommer att må bra. Inte när man bryter en så nära relation som med sin mamma. Det sätter för evigt spår och ger sår som man visserligen kan leva med men helgjutet blir aldrig livet med ouppklarade djupa konflikter i den nära familjen. Det kommer dessutom att påverka hennes egna barn men det tror jag inte hon tänker på nu.
Även om hennes mamma gjorde ett antal fel under hennes barndom och uppväxt så kan hon inte påverka Felicias liv i vardagen nu. Att försöka tänka i försoningens teckenär bättre än att fastna i bitterhet och aggressivitet. Jag har inte läst boken, har beställt den men är principiellt emot vuxna barn som "tar heder och ära" av levande föräldrar. Jag tyckte likadant när Kerstin Thorwall och Jan Myrdal gjorde detsamma. Och det är ALLTID mammorna som råkar illa ut. I Leif GW Persons bok också - för en skitsak! Trist.
Monet: Helgjutet blir det kanske aldrig, livet. Men det är viktigt att vara sann mot sig själv, och att kunna acceptera. Utan att nödvändigtvis försonas. Det är jag helt övertygad om. Och det oavsett om det handlar om mammor, eller om pappor.
Skicka en kommentar