Kroppen lever sannerligen sitt eget liv. Och den glömmer inte i första taget. Nu är det mer än två år sedan det tuffa och skvatt galna läget på mitt dåvarande jobb gav mig kraftiga stressreaktioner och sömnsvårigheter.Just nu har jag ingen särskild anledning att stressa. Jag sover gott på nätterna, för det mesta. Och ändå kommer de över mig då och då, de kroppsliga stressreaktionerna. Som ikväll. Jag har ont i bröstet och det är svårt att andas. Hjärtat klappar snabbt och jag får inte riktigt luft. Väldigt obehagligt, om än inte farligt. Och det är väldigt svårt att häva de här attackerna, när de väl har börjat.
Var rädda om er. Glöm inte det.
4 kommentarer:
KRAM!
Nipe: Tack! :-)
Känner igen det där. Samma här för ca två år sen även för mig. Som du skriver, det kommer tillbaka när man minst anar det, men att det finns alltid anledningar till det, i alla fall för mig. Jag har lätt att glömma bort att jag inte ska stressa så mycket, inte engagera mig i saker o ting som jag egentligen inte har tid med. Det är svårt att sitta på händerna ibland. :)
Katarina: Jag har egentligen rätt lätt att sitta på händerna (eller rättare sagt slänga mig på soffan... ;.). Men det hjälper inte alltid, tyvärr.
Skicka en kommentar