Wow - vilken bok! Andlös spänning rakt igenom. En smart story, en intensiv atmosfär och en smygande känsla av klaustrofobi som får det att krypa längs ryggraden på mig. Och slutet: fenomenalt. Det var länge sedan jag läste något så totalt uppslukande. Att läsa när barnen är hemma och vakna är otänkbart i vanliga fall , men i helgen kunde jag inte ens slita mig från boken ens när storebror högljutt hoppade i soffan där jag låg och lillasyster låg på mig och med en dåres, jag menar tvåårings, envishet upprepade "Vad står det däj?". Synd bara att den tog slut så fort.(Vad är det förresten som gör ungarna så grymt provocerade av att jag försöker ägna mig åt en stunds läsning? De kan leka hur lugnt som helst på egen hand, men så fort jag bara närmar mig en bok så är de på mig som klister. Samma sak när jag försöker prata i telefon. Det. Går. Inte.)
Och när vi ändå pratar om Dennis Lehane så måste jag tipsa om filmen Gone, baby, gone som bygger på en av hans böcker. Jag har bloggat om den förut, och säger det igen: se den! (Låt er inte avskräckas av att det är Ben Affleck som har regisserat, den ÄR bra. Riktigt bra.)
2 kommentarer:
Kanske är filmen Gone, baby, gone mycket bättre en boken då. Den var så där, tyckte jag. Inte direkt dålig som mannen tyckte.
Smultron: Jag har läst ett par av Lehanes böcker förut och varit måttligt imponerad. Men den här var ju såå bra!
Skicka en kommentar